Linköpings universitet, Institutionen för TEMA, Socialantropologiska avdelningen
Kursen: Muslimer i Europa 5 p., VT99

Inledning

Mitt syfte är att i korthet studera den muslimska filosofins och kulturens utveckling t.o.m. Ibn Rushds Aristotelestolkning i slutet av 1100-talet. Syftet är också att kort undersöka hur denna period beskrivs och vilket utrymme den får i universitets kurslitteratur inom filosofi och historia.

Mitt upplägg följer följande disposition. Först ger jag en historisk bakgrund som jag sedan följer upp med en beskrivning av den muslimska filosofin. Därefter beskriver jag den muslimska högkulturen för att sedan undersöka hur detta refereras i aktuell litteratur.

Min inledande tes är av provocerande art. Min utgångspunkt är nämligen att det förekommer en historierevisionism inom detta område där muslimernas bidrag till den västeuropeiska renässansen, reformationen och upplysningen satts på undantag. Jag startar alltså inte från en objektiv och generellt undrande ståndpunkt. Jag tycker mig nämligen ha sett ett mönster under flera års studier, vilket jag vill undersöka närmare. Om jag har rätt eller fel kan kanske detta lilla pm ge en viss vink om. Det skulle dock behövas mycket djupare studier för att komma fram till en säker slutsats. Dessutom får andra mer kunniga ge sin respons i ämnet.

Eftersom det råder en svårutredd begreppshärva omkring begrepp som muslim, muslimsk, muslimer, islam, islamsk o.s.v. så har jag valt följande schematiska och förenklade uppdelning: Muslim och muslimsk används i detta pm i en bredare bemärkelse där främst betydelser som kultur och kulturområde fokuseras. Islam och islamisk syftar däremot på den specifikt religiösa övertygelsen.

Historisk bakgrund

Efter Roms delning i Väst- och Östrom, 395 e.Kr., levde den hellenistiska blandkulturen kvar i öst inom det så kallade Bysantinska riket, som formellt faktiskt bestod i över 1000 år, ända till 1453 då de turkiska osmanerna intog Konstantinopel. Trots att kristendomen var statsreligion och fler och fler bekände sig till densamma, bevarade en stor del av befolkningen sitt hellenistiska arv, även bland de som formellt bekände sig till den nya tron.

När sedan islamiska araber enkelt erövrade stora delar av det, av krig försvagade, bysantinska riket på 600-talet, anammade man den bysantinska materiella blandkulturen tämligen omgående. I slutet av 600-talet och under 700-talet började man dessutom översätta skrifter från grekiska och syriska till arabiska och under 800-talet pågick en livlig översättningsverksamhet då grekisk filosofi och naturvetenskap i stor omfattning gjordes tillgängligt på det arabiska språket.

Under den umayyadiska tiden (661-750), med centrum i Damaskus, var det hellenistiska inflytandet starkast på det materiella och konstnärliga planet. 750 skiftades makten genom en blodig revolt då nästan alla av det härskande umayyadiska släktet avrättades. Istället utropades ledaren för upproret, Abú'l-'Abbás al Saffáh, till kalif. Därmed startade den abbasidiska tiden, som varade i drygt 500 år tills mongolerna intog huvudstaden Bagdad 1258. Under denna tid kom det hellenistiska inflytandet att främst äga rum på det intellektuella planet. Influenserna blev mycket stora - näst intill överväldigande.

Således blev, från mitten av 600-talet, den rika muslimska kulturen, som för många i väst är helt okänd, en blandkultur. Man hämtade sina huvudsakliga intryck från tre håll: Först och främst från de gamla arabiska sedvänjorna och den nyligen uppkomna arabiska religionen, islam. Men lika viktigt var inflytandet från persisk-iransk kultur och det man övertog från den antika hellenistiska kulturen. Den senare var vidare en blandning av grekisk, gammalorientalisk och romersk kultur med inslag av nyplatonism och gnosticism.

Muslimsk filosofi

I al-Fihrist ("förteckningen, katalogen"), ett stort bibliografiskt verk skrivet av den arabiske 900-talsförfattaren al-Nadim, beskrivs hur den i början av 800-talet regerande kalifen al-Ma'mún i en dröm mötte den grekiske filosofen Aristoteles. Efter drömmen sägs kalifen ha skickat en delegation till Bysan för att köpa gamla grekiska handskrifter, vilka sedan skulle översättas i Bagdad. Denna berättelse kan markera en symbolisk ingång för ett studium av en lång period av djupt intellektuellt inflytande från grekisk filosofi på de muslimska teologerna/filosoferna. Vid just denna tid upprättades, med ekonomiskt stöd från kalifatet, nämligen en översättarskola i Bagdad där närmare 50 män översatte de stora grekiska tänkarna. Man översatte bl.a. Aristoteles, som av muslimerna kallades för den främste filosofen - i stort sett alla av hans verk översattes till arabiska. Troligen översattes även de flesta av Platons dialoger - inga manuskript finns dock bevarade - likväl som nyplatonska filosofer som Plotinos och Proclus. Bland de matematiska-astronomiska författarna översattes bl.a. Euklides, Archimedes och Ptolemaios. Bland de medicinska författarna översattes främst Hippokrates och Galenos.

Men redan tidigare, under första hälften av 700-talet, hade det uppkommit en teologisk skola vid namn al-Mu'tazila som utbildade så kallade teologer-filosofer. Skolan var klart influerad av den grekiska logiken och dialektiken och kom att likna den gamla nyplatonismen. Gud uppfattades som det högsta andliga väsendet med benämningar som det Ena, det Absoluta, det Goda i sig, osv. Man tog starkt avstånd från alla typer av förmänskligade bilder av Gud, t.ex. den Starke, Guds hand, Guds ansikte, den Barmhärtige, osv. Människans själ ansågs vara steget mellan ren ande och materia; själen ansågs dessutom ständigt längta upp till den andliga världen.

Under mer än 200 år spelade dessa mu'taziliter en mycket viktig intellektuell roll inom islam. Deras lära upphöjdes till och med till den enda officiellt giltiga under en period på 800-talet. Man gick till och med så långt att man hävdade att koranen var skapad och således inte av evigt ursprung, vilket den ortodoxa läran sa. Eftersom endast Gud var evig och odelbar kunde inte något evigt existera vid sidan av honom - alltså var koranen skapad.

Under 800-, 900- och 1000-talen framträdde ett flertal muslimska filosofer, bland andra araben al-Kindí, persern al-Rází, turken al-Fárábí och persern Ibn Síná - i Europa kallad Avicenna. Dessa filosofer fick ett mycket stort inflytande. Sakta men säkert införlivades grekiskt spekulativt tänkande med islam. Platon och Aristoteles tillsammans med nyplatonismen fick ett stort inflytande. Flera av de skrifter som producerades fick också ett stort inflytande i Västeuropa, t.ex. Qánún fí 'l-tibb ("Canon"), en medicinsk encyklopedi, och Kitáb al-Shifá ("Det själsliga helandets bok"), en heltäckande filosofisk encyklopedi i 18 band.

De muslimska tänkarnas filosofi var ett uttryck för en stark tilltro till det mänskliga förnuftets förmåga att förklara tingen genom att använda sig av de redskap som den antika logiken, dialektiken och metafysiken tillhandahöll. Det var en tydlig rationalism som höjde sig över, eller avlägsnade sig ifrån, vanlig enkel bokstavstro.

Att förena en uppenbarelsereligion - där Gud är en och absolut allsmäktig och allvetande och som dessutom skapat allt och förutbestämt alla människors öden - med ett grekiskt spekulativt tänkande, som hos Aristoteles utgår ifrån att universum är evigt och styrs av opersonliga matematiska lagar, vållade förståeligt nog avsevärda svårigheter. I samband med att den muslimska världen försvagades, splittrades och framförallt: drabbades av ett flertal invasioner under 1100- och 1200-talen (korstågsriddare från väster och mongoler från öster), vände den intellektuella och filosofiska utvecklingen mot rättrogenhet, inåtvändhet och isolering.

Men innan trenden slutligen vänt uppträdde i Cordoba på 1100-talet den ojämförligt mest kände av alla berömda muslimska tänkare: Abú 'l-Walíd Ibn Rushd eller som han i latiniserad form kom att kallas: Averroës.

En av de få umayyaderna som överlevt revolten och massakern 750 i Damaskus flydde från Levanten till Spanien. Där erkändes han som härskare under titeln emir. Spanien, som var en del av det så kallade Cordoba-kalifatet, blev sedan helt oberoende av det abbasidiska kalifatet i Bagdad. Men likväl ägde samma blandkulturella utveckling rum även där. Vid dess berömda universitet kunde man snart studera de gamla grekernas skrifter inom filosofi, matematik och naturvetenskap. Det var faktiskt genom dessa universitet som Västeuropa först fick kunskap om till exempel Aristoteles skrifter. Trots många strider mellan det norra kristna Spanien och den södra muslimska delen, pågick ett ständigt kulturellt utbyte mellan folken där främst den högt stående muslimska kulturen stod som givare och den kristna som mottagare.

Det var här som Averroës verkade. Han var en hängiven beundrare av Aristoteles och såg som sin främsta livsuppgift att tolka och kommentera Aristoteles skrifter. Den stora kommentar, som han skrev, översattes 1230 till latin och fick en alldeles enastående genomslagskraft i Europa. "Kommentatorn" som han också kallades, upphöjdes i Europa till den absoluta auktoriteten när det gällde att tolka Aristoteles. Som kuriosa kan nämnas att Dante nämner Averroës med stor vördnad i La Divina Commedia, även om han naturligtvis var placerad i helvetet eftersom han var muslim.

Ibn Rushd gick så långt i sina filosofiska slutsatser att han kom i uppenbar konflikt med rättrogen islam. Han hävdade att den materiella världen var evig och han förnekade själarnas individuella odödlighet. Han sa vidare att inget är ont eller gott enbart på grund av att Gud vill så, utan endast på grund av handlingens inneboende karaktär, i enlighet med förnuftet. Han menade dock att religionen hade ett stort värde som normsystem för folket.

Men Ibn Rushd var höjdpunkten på den "filosofiska perioden" inom islam. Utvecklingen mot en mer rättrogen tolkning av koranen hade redan påbörjats. Och i spänningarna mellan dessa motstridiga rörelser gick den rättrogna inriktningen segrande ur striden. Därför finns t.ex. få av Ibn Rushds skrifter idag bevarade på arabiska. Däremot har hans latinska översättningar bevarats. Hans inflytande blev nämligen, paradoxalt nog, inte störst inom den muslimska världen. Hans skrifter satte istället sin prägel på alla filosofiska studier vid Västeuropeiska universitet ända fram till 1600-talet. Hans inflytande på Thomas Ab Aquino och inom den kristna skolastiken blev t.ex. mycket stort. En annan känd filosof som också påverkades av honom är t.ex. Spinoza. Men samtidigt som Västeuropa tog till sig Ibn Rushds och andra muslimska filosofers skrifter fortsatte muslimvärldens konsolidering och "back to basics". 1492 kastades också den siste muslimen ut från Spanien i samband med inkvisitionen - ytterligare en "katastrof" för den muslimska världen.

Muslimsk högkultur

Var då denna period av flera hundra år av muslimsk filosofisk spekulation och tolkande en parentes i historien, som inte hade något reellt inflytande på lång sikt? Svaret på denna fråga måste vara ett tydligt nej.

Dess påverkan på själva den muslimska världen lämnar jag dock därhän i detta sammanhang (p.g.a. att detta pm:s syfte inte inbegriper det). Men för Västeuropa kan viktiga, ja till och med avgörande, rötter till fenomen som, renässans, reformation och upplysning, tydligt spåras i denna filosofiskt spekulerande period i den muslimska världen. Utan dessa muslimska tänkare hade troligtvis det antika arvet från Platon, Aristoteles m.fl. förblivit ett glömt arv. När t.ex. katolska kyrkans störste och mest normgivande teolog, Tomas Ab Aquino, satt i Paris på 1200-talet och studerade, tolkade och med katolsk teologi syntetiserade Aristoteles, så använde han latinska översättningar från arabiskan. Innan de från arabiskan översatta grekiska texterna nådde Västeuropa var det grekiska arvet i stort sett bortglömt. Och en av renässansens mest grundläggande idéer var ju just pånyttfödelsen av det antika arvet med dess fokus på förnuft, spekulation, logik och rationalitet.

En annan viktig aspekt av den muslimska "storhetstiden", som gjorde denna filosofiska spekulation möjlig, var också dess styrelseform, som faktiskt präglades av religionsfrihet och ideologisk pluralism. Detta var definitivt okända fenomen i Västeuropa under denna tid. Den muslimska världen präglades av en urban, handelsinriktad och mångetnisk kultur där både kristendom och judendom, vid sidan av islam, åtnjöt, inte full men dock stor, frihet. Europas största stad på 1000-talet, det muslimska Cordoba i Spanien, var t.ex. en miljonstad med gatulampor, fri tillgång till friskt vatten, 900 offentliga badinrättningar, över 200.000 boningshus, drygt 80.000 affärer, 27 fria skolor samt ett bibliotek med 400.000 böcker. (s.272, McKay, 1996)

Det var denna högkultur, som sipprade norrut från det moriska Spanien. Det var samma kultur som de fundamentalistiska korstågsriddarna mötte när de nådde Levanten under 1100- och 1200-talen. Likaså fick de italienska handelsmännen, från Venedig och Florens, möta denna kultur när de köpte österländska varor som siden och kryddor från muslimska affärsmän i Mellanöstern. Och när Europa fick sina första universitet i t.ex. Paris och Bologna fanns sedan flera hundra år en mängd universitet i den muslimska världen, med Bagdad, Kairo och Cordova bland de främsta.

Ett intressant exempel är också vart den talrika judiska befolkningen, som vägrade att omvända sig under hot, tog vägen under den katolska kyrkans inkvisition i Spanien. De flydde tillbaks till den muslimska världen, där de visste att de åtnjöt frihet. Antisemitismens historia är nästan uteslutande ett europeiskt-kyrkligt fenomen, inte alls ett muslimskt.

Historierevisionism?

Att Europas kultur och tänkande idag kan sägas präglas av förnuft, rationalism och humanism, kan alltså tydligt spåras i den påverkan som den muslimska världen hade på det katolska Europa under högmedeltiden.

Men en intressant fråga är då om detta avgörande inflytande får den plats det förtjänar i svensk skolundervisning, t.ex. i universitetets kurser i Historia och Filosofi? Av tradition har ju under hundratals år "muhammedanerna" varit Europas stora fiende. Skuggan från t.ex. de ottomanska turkarna, som två gånger höll på att inta Wien, har inspirerat en lång tradition av skräck gentemot muslimer i allmänhet och "turken" i synnerhet. Det enda folk som i historien skrämt Västeuropas folk lika mycket som "turken" är nog "ryssen".

Men under 1900-talets prägling av splittring och inbördes strider i den muslimska världen, kan man anta att denna skräck successivt avtagit, men kanske inte helt försvunnit. Istället har den nog omvandlats till en misstänksamhet inför det som verkar annorlunda och främmande (muslimskt), ovetandes om det fundamentalt viktiga inflytande som dessa skräckinjagande "muselmaner" haft på formandet av Västeuropas senaste 5-600 år.

Personligen har jag läst både Historia och Filosofi vid Linköpings universitet. Jag har dessutom slukat en mängd idéhistoriska volymer. Och tyvärr är det ett stort mått av tragik när en universitetslektor i filosofi, på en föreläsning, kan säga att de första riktiga universiteten i världen växte fram i Västeuropa under slutet av medeltiden. Då är både de muslimska och de kinesiska lärosätena bortglömda. Och skillnaderna mellan dessa olika tidiga universitet kan inte sägas vara så stora att det är motiverat att kalla det ena universitet och det andra inte. Skillnaden mellan de senare europeiska universiteten och deras tidigare motsvarighet i den muslimska världen handlar mer om organisatoriska frågor än om läromässiga innehåll och attityder.

Här följer nu några exempel på utrymmet - för den muslimska högkulturen och dess filosofiska inflytande - i böcker som jag själv har erfarenhet av som kurslitteratur eller liknande. I boken "Idéhistoriens huvudlinjer" av professorerna Gunnar Eriksson och Tore Frängesmyr används endast två av bokens 217 sidor till den muslimska filosofin. I "Filosofins historia" av professor D.W. Hamlyn används också ca två sidor - men i detta fall utav totalt 360. Den norske professorn i idéhistoria, Trond Berg Eriksen har skrivit en bok vid namn "Förundrans labyrinter" där han sammanställt sina föreläsningar över filosofins historia. Av 667 utmärkta sidor handlar tyvärr endast en om det filosofiska inflytandet från den muslimska världen. På grundkursen i historia vid Linköpings universitet används en riktig tegelsten i storformat på över 1200 sidor, "A History of World Societies", skriven av de amerikanska professorerna J.P. McKay, B.D. Hill och J. Buckler. Den muslimska högkulturen beskrivs på ett utförligt och klart sätt men tar endast fyra sidor i anspråk.

Det riktiga bottennappet kommer i en bok utgiven av bl.a. Utbildningsradion och Liber Hermods. Boken, som använts i en distanskurs anordnad av just dessa, heter "Från Aten till Los Angeles: idéhistoriska miljöer". Bland författarna finns bl.a. två professorer - Ronny Ambjörnsson och Nils Runeby - och en docent, Erland Sellberg - var och en verksam inom ämnet idéhistoria. Under rubriken "Den antika kulturen pånyttföds" skrivs följande:

"De intellektuella i renässansens italienska städer trodde sig uppleva en pånyttfödelse av hela den antika kulturen efter en lång period av medeltida mörker. Visserligen hade också medeltidens skolastiker, d.v.s. de teologisk-filosofiska forskarna vid de medeltida universiteten och katedralskolorna, studerat antika filosofer och särskilt Aristoteles, men nu läste man även andra grekiska och romerska författare, inte bara filosofer. [...]

Under medeltiden hade det varit klent beställt med kunskaperna i det grekiska språket. Vad man visste om grekisk filosofi och vetenskap hade man som regel inhämtat indirekt och i förkortad form på latin. Mycket var glömt och helt okänt fram till 1100- och 1200-talen. Först då fick man i Västeuropa veta om det mesta av Aristoteles, Ptolemaios och en del andra grekiska filosofer, men man läste dem i latinsk översättning. Thomas ab Aquino, en av de stora medeltida skolastikerna, lärde sig aldrig grekiska utan utgick från en översättning av Aristoteles verk, då han formulerade sin teologi." (s.49 f, Ambjörnsson red., 1986)

För att få en god inblick i det muslimska kulturarvets påverkan på Västeuropas utveckling får man gå till andra mer specialinriktade böcker. En utmärkt bok, "Profetens folk", är skriven av historikern Michael Nordberg, Stockholms universitet. En annan mycket välskriven bok är "Islam och Europa" skriven av den svenske diplomaten och Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson. Dessa böcker, och andra av samma sort, är naturligtvis bra och väger till viss del upp bristerna i andra böcker. Men så länge som detta kulturhistoriska arv mer eller mindre förtigs i översiktliga och allmänbildande (läro)böcker frodas en historieförfalskning, som förr eller senare slår tillbaka mot oss själva. Det är inte rimligt att det ska krävas fördjupningslitteratur för att få möjlighet till en någotsånär förståelse för detta unika kulturarv.

Den växande grupp av muslimer, eller människor med muslimskt ursprung, som idag lever i vårt land och i Europa över huvud, måste naturligtvis, med frustration, se hur deras kulturarv förtigs. Endast i Sverige handlar det faktiskt om 100.000-tals människor som ska integreras i det svenska samhället. (I hela Europa rör det sig om tiotals miljoner.) Det handlar om människor som brottas med frågor och förhållanden som utanförskap, identitet, arbetslöshet, rasism, o.s.v.. Att ovanpå detta dessutom möta en historierevisionism, i det svenska utbildningsväsendet, som tar ifrån dem en unik världshistorisk epok, detta faktum gör det naturligtvis inte enklare för dem att finna sin plats i det svenska samhället.

Nu har jag inte vidrört presentationen av nämnda period i grundskolans och gymnasiets läromedel eller hur islam framställs inom religionsämnet. Kjell Härenstam har skrivit en avhandling i ämnet, "Skolboks-islam", vilken visar att läromedlen blivit bättre med åren. Men tyvärr presenteras fortfarande olika kollektiva stereotyper om muslimer och islam i allmänhet. Problematisering och reflektion över relevanta begrepp och företeelser är oftast frånvarande. Härenstams bok rör främst religionsämnets presentation av islam, varför de fenomen jag tagit upp här inte berörs i någon större utsträckning. Boken är dock läsvärd för den som vill fördjupa sig i hur vår grundskola och vårt gymnasium ofta presenterar och cementerar stereotypa uppfattningar om islam som lära och om muslimerna som kollektiv grupp (1 miljard människor!).

Fördomar och ensidiga stereotypa beskrivningar befäster en vi-och-de-attityd, som riskerar att fördjupa problemen med ömsesidig integrering av "oss och dem" i det gemensamma samhälle där vi bor och lever. Om vi vill motverka så kallade islamska fundamentalistiska strömningar i Sverige, måste "våra" muslimer få mötas av respekt. Deras religiösa och/eller kulturella särart ska inte förtigas eller diskrimineras utan få det utrymme och den uppmärksamhet som det enligt rådande svenska lagar har sin fulla rätt till. Forskning visar ju att när man upplever sin kulturella, etniska och/eller religiösa identitet hotad, just då väcks motstånd och segregationprocesser till liv. Att vara sedd och accepterad är en bättre grund för integration och kulturell acceptans än utanförskap och fördömelse.

Avslutning

Kan man, som jag inledningsvis anförde som min tes, hävda att det finns en historierevisionism inom anförd litteratur i synnerhet och i svenskt skolväsende i allmänhet, vad gäller muslimsk filosofi och högkultur? Det är nog svårt att ge ett entydigt svar på det eftersom detta pm är alldeles för kort och begränsat till sin omfattning. Men den tendens som jag sett i mina undersökningar är inte uppmuntrande. Och utifrån det begränsade material som jag undersökt är nog slutsatsen klar. Sammantaget finns i detta material en tydlig, om inte en revisionism så i alla fall en klar etnocentrism, som förtiger och banaliserar det muslimska inflytandet på Västeuropas historia. Jag tror dock inte att detta sker medvetet. Det handlar nog mer om blinda punkter och en (Väst)europeiskt centrerad kultursyn där det som inte faller inom de gängse ramarna tenderar att uteslutas. Icke desto mindre är det allvarligt att det muslimska inflytandet förtigs, i synnerhet i en tid då de rasistiska tendenserna förstärks i både Sverige och Västeuropa. Invandrade muslimer t.ex., ses som främmande element som ska kastas ut eller läras att hålla sig på plats. Religions-, tryck och åsiktsfrihet är bra för västerlänningen, men om den muslimske invandraren begär samma friheter, då reagerar folkopinionen.

I denna situation är det inte för mycket begärt att man från svenskt skolväsende i allmänhet och inom universitetens kursutbud i synnerhet, vinnlägger sig om att presentera en korrekt historieskrivning där muslimerna får sin rättmätiga plats som kulturförmedlare i samband med Västeuropas nydaning under renässans, reformation och upplysning.

Allt annat är egentligen skandalöst i en tid då demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter ska vara rådande ledord inom svenskt skolsystem.

Litteraturförteckning

Ambjörnsson Ronny, red., Från Aten till Los Angeles, Stockholm (1986)

Eriksen Trond Berg, Förundrans labyrinter, Lund (1997)

Hamlyn D.W., Filosofins historia, Stockholm (1994)

Holmberg Åke, Vår världs historia, Stockholm (1987)

Härenstam Kjell, Skolboks-islam, Göteborg (1993)

Karlsson Ingmar, Islam och Europa, Stockholm (1994)

Lübcke Poul, red., Filosofilexikonet, Copenhagen (1983), sv. övers., Stockholm (1988)

McKay P.M., Bennet D.H., Buckler J., A History of World Societies, Boston (1996)