En bok på 900 sidor av en "tung" rysk författare. Låter det avskräckande? Ja, du är säkert inte ensam om din tveksamhet. Men låt dig inte avskräckas! Augusti 14 erbjuder en unik läsupplevelse.

Solsjenitsyn beskriver de första dagarna av det första världskriget då den ryska armén led ett förkrossande nederlag i tyska Ostpreussen. Nederlaget, som avgjorde kriget redan från början, banade på ett obönhörligt sätt också väg för den ryska revolutionen.

Hela skeendet beskrivs och sätts in i sitt historiska sammanhang genom en lysande skildring av det ryska samhället och dess utveckling. Boken är en skarpsynt analys av ett samhällssystem som var dömt till undergång. Eller revolution!

När bokens detaljer smält samman till en helhet framträder Solsjenitsins budskap allt tydligare: -Lär av historien! När makten är till för sin egen skull har den också överlevt sig själv och dömt sig till undergång.

Kontrasterna i berättelsen ger en skärpa som ibland blir mycket tydlig. Medan ministrar mördas och armén går under, så bekymrar sig Tsaren för .... vädret! Härskarklassens glättiga leverne, religiösa flummeri och skrämmande inkompetens blir ironisk i jämförelse med den revolutionära kampen och det blodiga allvar som denna tid präglades av.

Solsjenitsin är inte bara skicklig på att naket utmåla det skeende som blev en av historiens vattendelare. Mötet med levande människor i levande miljöer är kanske det starkaste intrycket. Skildringarna av bönder och godsägare; soldater och generaler, revolutionärer och reaktionärer är så målande och inträngande att personerna lever kvar även långt efter att boken lagts undan.

En språklig lekfullhet parat med djup intensitet gör att man tidvis, bokstavligen fångas av berättelsen. Likt en målning av Claude Monet, framträder ett oändligt vimmel av små detaljer. Ibland är det nästan omöjligt att förstå eller hålla isär allt som sker. Men smygande växer en fascinerande -och skakande! helhetsbild fram.

Augusti fjorton har nästan allt! Poesi och spänning; intriger och kärlek; personbeskrivningar och militärparader; historia och betraktelse.

"I det ljudlösa dånet, isolerade från hela världen, såg de, de enda levande på jorden, på varandra med en mänsklig och kanske sista blick."

"Framför dem låg en höjd med små kullar, och Vorotyntsev beslöt ta sig en titt på terrängen därifrån. De kraftiga hästarna tog backen med lätthet, och de red dolda mellan tallarna och mjukt på den mjuka vägen, och det var först omedelbart framför krönet som de förbryllades av ett underligt surrande ljud; det tystnade dock genast. De red ut på krönet och -

tyskar?! En bil! - mitt framför dem! tio steg bort! hade tydligen kört upp och fått motorstopp. I bilen satt fyra tyskar, inte mindre häpna än de fyra ryska ryttarna.

Först flämtade alla bara till.

Gnisslande drog kosackerna sina sablar.

Bakom generalen slet en officer hastigt upp sin revolver och höjde den. Från det andra baksätet riktades ett kulsprutegevär.

I en handvändning fick Blagodarjev av sig geväret och osäkrade.

Det var på håret att de börjat skjuta och hugga och ta kål på varandra. Men kosackerna avvaktade order. Och tyskarna gjorde det i ännu högre grad.

Men den kortvuxne generalen drog inte sin revolver och gav ingen order. Han vred en aning på huvudet, och med skarp, häpen blick stirrade han som på något komiskt och unikt, som det gällde att inte skrämma.

Och Vorotyntsev som förstått det höll bara handen på sabelfästet. (Det skulle ta för lång tid att få upp geväret; han var ovan.)

Så blev det alldeles tyst mellan den slocknande bilen och hästarna, som inte gnäggade, så tyst, att man på den upphettade kullen med dess doft av kåda bara hörde hästarna flämta och bromsar eller flugor surra.

Och när dessa åtta utan skottlossning passerat denna tröskel av tystnad, hetta och monotont surrande, hade de också höjt sig över döden.

Generalen ("han från igår, ersborenhet!...") stirrade fortfarande med stor nyfikenhet som han inte tillät sig tanken, att de kunde skjuta mot honom eller hugga ned honom. Hans öron låg platta och inklämda som i förfäran fast han ingalunda var rädd. Det fanns något humoristiskt i hans ansikte - kom det sig av de stubbiga mustascherna, som spretade uppåt? Nej, han hade faktiskt sinne för humor. Och genast visade han det genom att muntert klandra:

- Herr Oberst, ish hätte Sie gefangennehmen sollen [Överste, jag borde ha tagit er till fånga.]

Denna klang av munterhet, overkligt klander smittade av sig på Vorotyntsev innan denne ens insett ordens betydelse, hur han skulle bete sig och vad som var vettigast. Vorotyntsev anslog samma ton och svarade ännu muntrare och med jämna, gnistrande tänder.

- Nein, Exzellenz, das bin ish, der Sie gefangennehmen soll! [Nej, ers excellens, det är jag som borde ta er till fånga.]

Kulsprutegeväret sänktes. Liksom revolvern. Och sablarna.

Men generalen insisterade rationellt:

- Sie sind ja auf unserem Boden. [Ni befinner er ju på vår mark.]

Vorotyntsev fann, i samma tonfall, ett inte sämre argument:

- Diese Gegend ist in unserer Hand. [De här trakten är i våra händer.]

Det var skrävel, men sådant måste man ju tillgripa, när man är illa ute - kanske skulle ryska infanterister dyka upp bakom kullen. Och en smula bistrare tillade han:

- Und ish wage einen Ratschlag, Herr General, lieber entfernen Sie sich. [Och jag tar mig friheten att råda er, herr general, att ni gör klokt i att avlägsna er.]

Det var faktiskt han, gårdagsgeneralen, precis som Arsenij viskat, han som hade rusat ut ur bilen i går, så vigt, så ungdomligt, fast han inte var yngre än Samsonov.

Men generalen ville inte ha det på det viset och kunde inte annat än fråga:

- Bitte, Ihren Namen, Oberst. [Säg, vad heter översten?]

Nåja, det var ju ingen hemlighet, för all del:

- Oberst Worotynzeff.

Om det nu var för att han förstod att översten drog sig för att fråga en general om hans namn eller om det var för att han hade fått smak för konversationen - i varje fall presenterade sig generalen älskvärt, och i hans snabba blick fanns den humoristiska glimten kvar:

- Und ish bin General von François. [Och mitt namn är general von François.]

Åh! Det var alltså I. Tyska armékårens chef! Nästan så i hans hand att det gick att ta honom tillfånga...

Nästan, fast Gud vet vem som var i vems hand.

Men det är naturligt att skjuta och hugga in innan blivit bekanta. När man blivit det känns det på något vis inte längre mänskligt.

- A-ha! Ish erkenne Sie! [A-ha! Jag vet vem ni är!], utropade Vorotyntsev otvunget och muntert. War es gestern Ihr Automobil, das wir abgeschossen haben? Was suchten Sie denn in Usdau? [Var det er bil som vi nästan träffade igår? Vad hade ni i Usdau att göra?]

Generalen skakade på huvudet och brast i skratt:

- Es wurde gemeldet - meine Truppen seien schon drin. [Det hade rapporterats att mina trupper redan fanns där.]

Och med en uppskattande kisning granskade han Vorontyntsev från topp till tå. Detta var en krigsanekdot, det gällde att uppskatta den.

Kosackerna begrep och log åt den allmänna samtalstonen, och med ett befriande skrammel stack de ner sina sablar i baljorna - både den håryvige Kasian Tjertichin och den skälmaktige, okammade Artiucha Sergá.

Och den tyske officerens revolver hade helt försvunnit. Och kulsprutegeväret bara skymtade bakom chaufförens rygg. Och Blagordarjov sköt tillbaka geväret på ryggen och viskade än en gång:

- Ers enhet... Lejonet, titta! De har satt fast vårt lejon!

Utan att kunna lämna generalen och kulsprutegeväret med blicken hade Vorotyntsev dittills inte lagt märke till, att man på bilens kylare satt fast just det där lejonet, just den där leksaken, som hade muntrat upp soldaterna i deras skyttegrav vid Usdau en gång för länge, länge sen... Och det häpnadsväckande var att lejonet var fullständigt oskadat.

Så som de ryska ryttarna hade fått syn på lejonet hade tyskarna upptäckt något annat och viskade muntert till varandra.

- Wer sind Sie aber, ein Russe? [Är ni verkligen ryss?] undrade François granskande.

Det verkade, som om han hade lust att fortsätta samtalet. Övertygad som han var om sin oemotståndlighet, ville han tydligen också charmera motståndaren.

- Ein Russe, ja, log Vorotyntsev, som delvis förstod innebörden i denna europeiska fråga.

Och han beslöt definitivt: vi skiljs, bäst så. Han tror antagligen att ryska förband finns i närheten. Det gällde att snabbt gruppera estländarna. Och beklagande lyfte han handen mot mösskärmen:

- Pardon, Exzellenz, tut mir leid, abber ich muss mich beeilen! [Förlåt, ers excellens, jag har tyvärr bråttom!]

Han såg åter generalen i ögonen. Lät blicken hastigt glida över kulsprutegeväret. Skulle de verkligen skjuta i ryggen? Omöjligt!

- Leben Sie wohl, Exzellenz! [Farväl, ers excellens!]

Och med samma vänliga ironi, ja, rentav beklagande viftade generalen med tre fingrar mot mösskärmen och svarade:

- Adieu, adieu!

Detta viftande förstod också kosackerna; de vände genast hästarna efter översten och i sporrsträck red de ned från kullen, fnissande och förnöjda. Och efter dem skyndade Blagodarjov, vars långa ben skumpade utan stigbyglar.

Tyskarna - exploderade av skratt! Vorotyntsev hann höra det och begrep - och för första gången ilsknade han till mot Blagodarjov:

- Du med din kudde! Skämmer ut hela ryska armén!...

Blagodarjov red som en värdig hjältekrigare men med dyster, kränkt uppsyn.

Än hann det tyska kulsprutegeväret meja ned dem alla.

Men det vore omöjligt efter det koncilianta samtalet. Och totalt ovärdigt en härförare, som gick till Historien."

---

"Blagodarjev satt i skyttegraven som i väntan på slagregn under otätt tak. Han såg sig omkring och vande sig vid att leva här. Han letade efter splitter och plockade upp dem som inte trängt alltför djupt in i väggen. Han lyfte upp en hel skärva, brände sig, bollade den mellan händerna och räckte översten den - en mångtandad, het skärva, som gjord för en människokropp: ett hett kors för bröstet."

---

"Det var hon, hon! - han kände omedelbart igen henne, fast han aldrig sett henne i hela sitt liv! Han häpnade över, att det var så lätt att finna henne - det hade ju förefallit ouppfyllbart.

De hade aldrig mötts - men kände genast igen varandra, störtade emot varandra, grep om varandras armbågar.

Och där fanns ett slags ljus och ett seende, men det räckte inte för att han helt skulle uppfatta hennes ansikte, hennes ansiktsuttryck - ändå kände han bävande igen henne: Hon! det var hon! den obeskrivligt älskade, som överglänste hela kvinnovärlden!

De kastade sig i varandras famn och talade utan att tala, inte ett ord uttalades tydligt, men snabbt förstod de allt. Han såg bara vagt men känseln var fullständig, och hans händer gled från hennes armbågar över hennes smala, böjda rygg och han tryckte henne intill sig - och allt var så fint, så självfallet, så riktigt."

---