Linköpings universitet
Institutionen för Tema
Avdelningen för Filosofi

"Röda stugor"
och framväxten av en holistisk språkfilosofi
(Med avstamp hos Wittgenstein)

Inledning

Försök att med ord förklara för en kines vad man som svensk har för konnotationer till uttrycket "Röda stugor med vita knutar". Den uppsjö av bibetydelser och föreställningar som ryms i detta enkla uttryck, är i praktiken nästan omöjligt att förmedla. Uttrycket speglar något ursvenskt, pekar mot landsbygd och förfluten tid och ger en svag känsla av sommar och nostalgi. (se Lundberg,1998, s 132f)

Språket, språken - eller språkspelen för att tala med Wittgenstein - är rika på både sekundära och primära betydelser och dessutom fyllda av konnotationer i mängd. Språket är också intimt kopplat till både personlighet och identitet.

I dagens globaliserande tidevarv kan man kanske tycka att vi allt mer borde gå mot färre men globala språk. Men den tendensen är tveeggad. "As English becomes everyone's second language, their mother tongue, becomes more important and passionately held." (Naisbitt, 1994, s 24) De "små" och "nära" språken blir allt viktigare i en tid då globaliseringens förändringar allt mer omskapar det "gamla" och "trygga" samhället. "Minority languages all over Western Europe are achieving a new status as people hold more tightly to their heritage as ballast to the creation of a larger, more economically homogenous Europe." (Naisbitt, 1994, s 27)

1900-talet har varit etnicitetens - folkens - århundrade. Man skulle nog också kunna kalla det språkens århundrade. Personligen tycker jag att denna utveckling är mycket intressant att studera och därmed försöka förstå. Och när det då blev dags att skriva en liten A-uppsats i filosofi, tyckte jag att det skulle vara intressant att studera vad 1900-talets filosofer haft att säga om just språket, och då främst med inriktning på dess användning och funktion. För även inom filosofin har ju just språket, på ett speciellt sätt, varit i fokus under detta århundrade.

Denna uppsats är inte någon djup analys av 1900-talets språkfilosofi - vad kan man väl vänta sig av en A-uppsats? Men det är ett försök att skissera en utveckling från Wittgenstein till Ryle och Austin och sedan vidare till Quine, där den gemensamma nämnaren är behandlingen av språkets dynamiska och holistiska karaktär.

Så med de röda stugorna i bakgrunden vill jag studera vad filosofin har att säga i dessa frågor och se om dess idéer kan hjälpa mig att i mötet med nya grupper av människor djupare förstå varför de talar och agerar som de gör.

Syfte & frågeställningar

Mitt syfte för denna uppsats är trefaldigt. För det första vill jag göra en översiktlig (ej systematisk) jämförelse mellan den tidige och den senare Wittgenstein. För det andra vill jag med ganska grova penseldrag skissera hur framväxten av en holistisk språkfilosofi gått till. Och slutligen ämnar jag kritisera de överdrifter inom den holistiska språkfilosofin, som jag menar mig finna. Följande frågor är utifrån syftet relevanta:

Hur ser skillnaderna och likheterna ut i en jämförelse av Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus å ena sidan och Filosofiska undersökningar å andra sidan?

Hur ser i grova drag utvecklingen ut av den holistiska språkfilosofin, från Wittgenstein via Oxford (lingvistiska filosofin) till Quine?

Vilken typ av kritik kan man rikta mot Wittgenstein och den holistiska språkfilosofin i synen på språket?

Metod och begrepp

Jag har för att genomföra mitt syfte i första hand fördjupat mig i Wittgenstein. Jag har främst läst Filosofiska undersökningar samt delvis Tractatus logico-philosophicus. Därutöver har jag noga studerat vad Hamlyn, von Wright, Eriksen och Magee har att säga om Wittgensteins filosofi(er) samt hans inflytande över de efterföljande filosoferna. Övriga nämnda filosofer i uppsatsen, såsom Ryle, Austin, Quine m.fl., har jag endast läst i andra hand, genom ovan nämnda författare.

Ett begrepp som jag använder i uppsatsen vilket kan vara nödvändigt att definiera är "språklig holism". Med detta menar jag den typ av språkteori som vill hävda en relativistisk synvinkel på språket. De olika satserna och uttrycken står då i en relation till varandra, där det ena inte kan tydligt definieras och avskiljas utan inflytande från andra satser eller uttryck i språket. De olika satserna griper in i och påverkar varandra. Att därmed klargöra och definiera, handlar mer om att analysera och påvisa aktuella användningsområden än att tydligt bena upp exakta betydelser.

Hos både Descartes och Kant är en utgångspunkt för deras filosofiska system individens egen erfarenhet. Ett problem som dock uppstår är när man därifrån ska gå till det allmängiltiga, eftersom man då måste förutsätta en gemensam bas som ger grund för objektivitet och intersubjektivitet. Det Wittgenstein genomför genom sitt tänkande under första halvan av 1900-talet, i synnerhet genom den postumt utgivna Filosofiska undersökningar, är ett brott med den individuella empiriska traditionen, då han förkastar utgångspunkten hos individen och istället tar sitt avstamp i det publika - när det handlar om möjligheten att bygga upp vår kunskap om världen.

Även om man med rätta kan dela upp Wittgensteins tänkande i två avgränsade delar - den tidige (Tractatus logico-philosophicus) och den senare (Filosofiska undersökningar) - så finns det ett tydligt gemensamt drag för hela Wittgensteins tänkande, nämligen språket som ett kommunikationsmedel, möjligheterna till mänsklig kommunikation. (Eriksen, 1997, s 624) Frågan om språkets väsen är också ett genomgående tema. En genomgående målsättning är också att avskaffa filosofin.

I Tractatus är språket en bild av verkligheten medan det i Filosofiska undersökningar utgör olika regelstyrda spel, s.k. språkspel. Det finns nämligen olika språkspel som spelas i olika sammanhang och inom olika grupper. Missförstånd uppstår när uttryck från ett spel används inom ett annat, eftersom olika regler för ordens användning tillämpas i olika spel. Man ska inte fråga efter en förklaring utan fråga vilket språkspel som spelas. Språket är alltså dynamiskt och kan jämföras med en livsform. (Wittgenstein, 1998, artikel 7, 19, 23, 654)

I Tractatus däremot uppstår problemen när man börjar tala om sådant som inte kan avbildas i språket, d.v.s. sådant som inte avbildar fakta och sakförhållanden i världen. Om detta ska man därför tiga eftersom man inte kan uttrycka sig om dessa förhållanden på ett propositionellt och vetenskapligt språk. I Filosofiska undersökningar däremot handlar det om att förstå vilket språkspel som spelas och därmed de regler som styr användningen. När detta skett upplöses alla missförstånd och vår frågevishet tystas genom att frågorna försvunnit.

Det osägbara, som enligt Tractatus inte hör till filosofin, är det som handlar om den värld som ligger utanför naturvetenskapen - det mystiska, det transcedentala, det som finns a priori. Tractatus idé om det osägbara är dock inte synonymt med det, enligt de logiska positivisternas tolkning, meningslösa. Wittgensteins lära om det osägbara utgår från språket som en bild av verkligheten medan positivisternas idéer utgår från empirisk prövbarhet. Wittgenstein gör, genom sina stränga, entydiga och snävt tilltagna krav på vad som kan sägas, det osägliga desto större och intressantare. Filosofins traditionella problem om Guds existens, det rätta, syftet med livet o.s.v. tillhör den transcedentala, mystiska sfären, och om detta kan filosofin, enligt Tractatus, inte tala. Men man ska inte bortse från allt det som faller utanför fakta och naturvetenskap, d.v.s. det som filosofin inte kan utreda. Tvärtom, för Wittgenstein i Tractatus är det faktum att världen finns och att den kan avbildas i språket viktigare än det som faktiskt kan sägas och avbildas i språket. (Eriksen, 1997, s 627-629, von Wright, 1993, s 152f , Wittgenstein, 1992, artikel 6.13, 6.421)

I Tractatus är en sats sann om den överensstämmer med verkligheten. I Filosofiska undersökningar avgörs sanningen med hänvisning till dess användning. Att förstå är att veta hur en sats eller ett ord används. Språket uppfattas då som ett beteendesätt, där ordens betydelse avgörs genom bruksbeskrivningar. (Eriksen, 1997, s 630, Wittgenstein, 1992, artikel 2.223, 4.05, Wittgenstein, 1998, artikel 146)

Det som, i Filosofiska undersökningar, förenar liknande satser i olika språkspel är deras familjelikhet, inte någon exakt och gemensam faktor. Språkets väsen är på så vis inte bestämt avgränsat, men de olika språken är däremot besläktade med varandra. (Wittgenstein, 1998, artikel 65-67)

Vad Wittgenstein vill komma fram till är att sökandet efter ett väsen hos olika ting är lönlöst, ja i själva verket en illusion. Därför har ju inte heller språket något eget väsen. Däremot är det som ett rep där de olika trådarna griper in i och tvinnas runt varandra, eller som en familj där man kan se att olika syskon har gemensamma drag vilka inte behöver vara exakt de samma hos var och en i familjen. Wittgensteins idé om familjelikhet är ett försök att införa ett nytt sätt att behandla filosofiska problem av arten "Vad betyder egentligen xx ?" eller "Hur definieras yy ?" Lösningen är att det inte går att definiera problematiska begrepp eftersom inga väl avgränsade gemensamma väsensdrag finns. Vad som däremot kan göras är att utreda den begreppsliga härva som dessa försök lett till, genom att undersöka begreppen utifrån dess användning i olika språkliga spel och därigenom närma sig dem genom begreppet familjelikhet. Det filosofiska resultatet blir upptäckten av det nonsens och de förståndsmässiga bulor som vi åsamkats genom att stöta emot språkets gränser. (von Wright, 1993, s 209-213, Wittgenstein, 1998, artikel 119)

En huvudpunkt i Filosofiska undersökningar är också att avvisa all användning av det individuella medvetandet, den inre människan, som förklaringsgrund för en förståelse för världen. Enligt Filosofiska undersökningar är människan en biologisk varelse inbäddad i en publik värld. Frågor om vad som är och inte är måste ställas med detta faktum som bakgrund. En inre process behöver nämligen yttre kriterier, d.v.s. en publik kontext för att tanken på en inre process ska vara begriplig. Språkbruket är i detta sammanhang en slags kollektiv livsform eller verksamhet. Wittgenstein förnekar inte att sinnesintryck är privata, men han menar att ett villkor för att förstå talet om dem är att känna till det beteendemässiga uttrycket för ett sinnesintryck, och detta är inte privat utan publikt. Att förstå ett ords betydelse är att reagera med ett relevant beteende, inte att hänvisa till en inre föreställning. Vår individuella kunskap av världen är därför beroende av den publika, kollektiva (språkliga) kontexten. Och när vi t.ex. tolkar och lär oss nya främmande språk, är dessa främmande människors handlingsmönster det referenssystem vi använder i våra försök att översätta språket. (Eriksen, 1997, s 629-631, Hamlyn, 1998, s 335ff, Wittgenstein, 1998, artikel 206, 580)

Användningen av språket växer alltså fram ur olika mänskliga livsformer. Vart och ett av dessa olika sätt att använda språket måste förstås utifrån den aktuella kontexten med dess egen specifika logik. Språkspelen är inte avgränsade och definitiva. Det uppstår ständigt nya och gamla dör. Språkspelen - precis som livsformer, är dynamiska. (Magee, 1998, s 148, Wittgenstein, 1998, artikel 23)

I Filosofiska undersökningar menar Wittgenstein också att tänkandet är inbakat i språket. Språkbruk och tänkande är i själva verket samma sak. Språket är inget instrument för tanken. Jag tänker inte med språket - jag tänker i språket. Och när jag tänker i språket så finns det inte i mina tankar några betydelser som ligger utanför det språkliga uttrycket. Språket självt är tänkandets medium. Att tänka är att tala till sig själv. (Wittgenstein, 1998, artikel 32, 329)

I Tractatus skulle filosofin upphävas till förmån för det transcedentala och för naturvetenskapliga fakta. Det riktiga språkbruket skulle ha täckning i fakta och sakförhållanden. I Filosofiska undersökningar ska filosofin däremot upphävas till förmån för det förvetenskapliga språket. Det riktiga språkbruket ska ha täckning i de olika vardagliga sätten att använda språket på. (Eriksen, 1997, s 633)

I båda fallen blir filosofin en slags språkterapi, en medicin som när den kommit till rätta med problemen kan upphöra. Wittgensteins filosofi är en antifilosofi.

Lingvistisk filosofi; Quine

I spåren av den senare Wittgensteins inflytande uppstod i Oxford den s.k. lingvistiska filosofin. Rötterna till densamma kan också spåras hos Russel och Moore. Men den logiska analys av utsagor på vardagsspråk, som dessa införde, utvecklades från att hos dem ha varit en teknik till att hos de lingvistiska filosoferna bli ett eget ämnesområde. Och den utvecklingen var något som varken Russel eller Moore understödde. (Magee, 1998, s 97f, 367)

Den lingvistiska filosofins främsta ledargestalt var Gilbert Ryle, men dess kanske mest inflytelserika och kända företrädare blev J.L. Austin.

Ryles bok The Concept of Mind, som faktiskt publicerades före Wittgensteins Filosofiska undersökningar, är en icke-cartesiansk framställning av medvetandet bl.a. i termer av intelligent beteende. Hans betoning på att man ska ta fasta på "vad man säger" samt vikten av att ta det vanliga språket på allvar kommer troligen från Wittgenstein. Ryles idéer kom också att kallas vardagsspråksfilosofi. (Hamlyn, 1998, s 339f)

Austin, som vidareutvecklade vardagsspråksfilosofin, menade att det vanliga språkbruket innehåller mänsklighetens samlade visdom i fråga om tankar om världen. Hans elev, P.F. Strawsons, framlade senare en liknande teori, nämligen att vi, genom att studera språkbruket samt hur talare och lyssnare identifierar ting i sin egenskap av personer, kan förstå hur människan uppfattar världen. (Hamlyn, 1998, s 340)

Enligt Austin måste varje filosofisk undersökning utgå ifrån vad människor verkligen säger. Om ett yttrande inte har någon konkret användning har det heller ingen mening. Den rätta frågan att ställa är: "Under vilka omständigheter skulle någon säga det här?" När denna fråga besvarats är också meningen fastslagen. Austin var intensivt medveten om att när vi talar och tänker är det saker vi gör. Varje gång vi säger något gör vi något. (Magee, 1998, s 81f)

Austin befruktade därmed vardagsspråksfilosofin med sina idéer om performativt språkbruk. Han frågade efter vad vi kan göra med språket, snarare än vad olika uttryck betyder. Därmed blev han skapare av teorin om språkhandlingar. Men även Wittgenstein hade i Filosofiska undersökningar pekat på att ord också är handlingar. (von Wright, 1993, s 218-220, Wittgenstein, 1998, artikel 546)

Enligt de lingvistiska filosoferna uppstår filosofiska problem när vi använder språket på ett sätt som går stick i stäv med det normalt meningsfulla sättet att använda det. Detta leder till begreppsmässiga härvor som den filosofiska analysen är till för att lösa upp. Efter att detta skett finns det sedan inga egentliga problem kvar. Filosofin blir en fråga om språklig, lingvistisk analys. Att förstå världen är att förstå hur språket används. Distinktionen mellan "om världen" och "om språket" tynar bort, eftersom världen är världen som vi beskriver den, världen som den figurerar i vårt begreppsystem. Språket skapar inte verkligheten, men det som räknas som verkligt är en fråga om de kategorier som vi pålägger världen; och dessa är mestadels lingvistiska. Vårt begrepp om verkligheten är en fråga om våra lingvistiska kategorier. (Magee, 1998, s 99-101, 512)

En annan intressant influens i en holistisk språkfilosofi står amerikanen W.V. Quine för. Enligt honom är inte skillnaden mellan satser av analytisk och syntetisk karaktär så absolut som man tidigare velat göra gällande. Begreppen analytisk och syntetisk står i en relation och ett beroende till varandra. Detta beror bl.a. på att synonymitetens begrepp inte är så klart som man velat hävda. En förutsättning för att analytiska satser ska kunna utformas är ju möjligheten att kunna substituera olika synonyma uttryck med varandra. Quine hävdar att detta inte är oproblematiskt och har genom sina idéer visat på det beroendeförhållande som analytiska och syntetiska satser har till varandra. (von Wright, 1993, s 174f)

Quine menar också att alla anspråk på att förklara verkligheten står i relation till det språk man talar. Likaså är den förståelse och tolkning man gör av vad andra människor säger relativt till ens språk. Dessutom är försöken att förstå både vad vi själva och vad andra säger, avhängigt beteendet. Att tolka och förstå är därför att lägga fram en teori. Att översätta vad en person säger leder till flera olika men ändå förenliga tolkningar. (Hamlyn, 1998, s 241)

Språklig holism

Mycket av det som den lingvistiska Oxford-filosofin stod för är nog egentligen en överspelad epok. Men den inriktning mot ett holistiskt tänkande, framförallt rörande språket och dess funktion, som främst den senare Wittgenstein gick i bräschen för, denna influens lever kvar. Och i denna tradition kan man, enligt mitt tycke, också se Quines idéer om t.ex. den ohållbara distinktionen mellan analytiska och syntetiska satser. Den idé som främst kommit att överleva den lingvistiska filosofin i Oxford är nog Austins teorier om språkhandlingar.

Klart är i alla fall att Wittgensteins inflytande långt ifrån är över. Både Tractatus och Filosofiska undersökningar inbjuder fortfarande till studier och fördjupningar, i synnerhet den senare. I följande kapitel ska jag själv kritisera det som enligt min mening är en överdriven syn på språket, där ett tänkande utanför språket ram utesluts.

Kritik mot en överdriven fokusering på språket

Att tänka med ord

Att som Wittgenstein påstå att tanken är i språket och att det inte kan finnas något i mina tankar som är utanför språket när jag tänker i det, är egentligen en mycket konstig idé. Och att sedan, som de lingvistiska filosoferna, göra hela filosofin till en språkaffär, där mina begrepp om världen på något sätt skulle utgöras av lingvistisk art, är lika konstigt. Jag skulle vilja påstå att mycket av det som förekommer i mitt medvetande är av ickespråklig art. Att med ord beskriva vad jag ser framför mig just nu, eller med ord uttrycka vad jag hör för ljud, eller med ord tala om vilka dofter jag känner, eller ännu hellre: att med ord förklara hur min nyss intagna måltid smakade eller med ord beskriva hur tangenterna känns mot mina fingertoppar när jag skriver - att med ord uttrycka allt detta kan endast göras högst bristfälligt, i alla fall med de språk som jag behärskar. Ändå vet jag mycket väl hur måltiden smakade, hur tangenterna känns, vad jag ser framför mig, vad jag hör för ljud och vilka dofter jag känner. Allt detta finns på något sätt aktuellt hos mig, trots att jag inte kan klä det med ord.

De flesta har nog dessutom varit med om att man försöker förklara något, men att man kör fast och inte hittar rätt uttryck. De man talar med hjälper en med olika förslag och man säger "Nej inte det" eller "Nej inte så" men så säger någon det rätta ordet, och man utbrister "Just det! Precis så menade jag!" Man visste alltså i sitt sinne vad man ville utrycka, men hittade inte rätt ord.

Kultur och känslor

Kan man beskriva ett musikstycke eller ett konstverk i språket? Kan man utrycka en musikupplevelse endast genom att använda ord. Kan man med ord förklara varför ett visst musikstycke, eller ett visst konstverk, gör ett särskilt intryck, eller varför man får olika intryck av samma verk vid skilda tillfällen?

Och hur är det egentligen med vår känsla för vad som är rätt eller fel? Kan vi beskriva den i språket? Jag kan nog för det mesta uttrycka språkligt varför jag handlar på olika sätt, men hur är det med min känsla för vad som är ett godtagbart eller förkastligt agerande? Får en filosof ha känslor trots att de inte kan uttryckas i språket? Och hur är det med kärlek? Försök att språkligt beskriva det den som kan!

Att annars beskriva ett känslotillstånd är kanske möjligt men dock svårt. Jag får nog fundera en stund, ta några ord i taget, söka en stund i mitt sinne för att hitta de rätta uttrycken. Min känslostämning finns dock hos mig hela tiden, men jag har för stunden inga direkta ord för den. Och om jag väl ska beskriva den måste jag utelämna vad jag egentligen upplever, vad jag egentligen känner, vad jag egentligen tänker, eftersom jag aldrig kan finna dess exakta motsvarighet i språket.

Liknelser och symboler

Och hur är det egentligen med bruket av metaforer och liknelser. I situationer då man vill ge uttryck för djupa känslor används nästan alltid liknelser. När man alltså vill uttrycka något som upplevs gå utöver vad mina ord kan förmedla, används ett bildspråk istället för noga övervägda uttryck. Ändå blir det sällan förvirrande, de flesta förstår vad som menas, t.o.m. vid riktigt dåliga liknelser (som om de avges offentligt riskerar hamna på Anrells floskellista i Aftonbladet). En poäng med en liknelse är ju annars att man bokstavligt sett säger något annat än vad man egentligen menar. Lysande exempel på detta står t.ex. att finna inom poesin. Samma förmåga att förstå en mening (utan att kunna språkligt uttrycka den) med en bild, ett konstverk, ett musikstycke, verkar göra det möjligt att också förstå liknelser och metaforer.

Enligt E Cassirer är människan ett symbolskapande djur. Och enligt honom handlar det om ett omfattande bruk av allehanda olika slags symboler - inte endast de symboler som utgörs av språket. Inom alla vetenskaper, ideologier, språk, religioner, konstarter, mytologier o.s.v. så används symboler för att förmedla, förklara och tolka en av människan konstruerad värld. Detta för att hjälpa oss i vår erfarenhet av den samma och i vår kommunikation med varandra. (Magee, 1998, s 141f)

Avslutning

Är det inte så att språket är ett av flera uttrycksätt, som vi använder i vår kommunikation? Att enbart begränsa sig till språket är i mitt tycke inte empiriskt korrekt. Vi tycks, som Cassirer uttrycker det, använda oss av en mängd symboler, där språket utgör en av flera uppsättningar. Språket är viktigt, men det kan inte vara det enda uttrycket för vare sig privata eller publika upplevelser. Däremot utgör nog språket ett av de allra viktigast symbolsystemen för vår kommunikation och förståelse av världen.

Så trots sina överdrifter tror jag att både Wittgenstein och de lingvistiska filosoferna har en viktig poäng i beskrivningen av språkets holistiska funktion i att intersubjektuellt forma vår upplevelse av världen omkring oss. Betydelsen av detta brott med den cartesianska traditionen är stort, tror jag.

Förståelsen för vikten av språket i etniskt och kulturellt problematiska sammanhang är exempel där teorier om publika språkspel och livsformer med fördel kan tillämpas. Men ärligt talat så liknar detta, i mitt tycke, mer psykologi, sociologi och socialantropologi än filosofi.

Fast å andra sidan ville ju Wittgenstein också avskaffa filosofin, vilket dock inte - tack och lov - blivit fallet. Personligen tycker jag i alla fall att det varit mycket intressant att se hur de filosofiska teorier som berör språkets funktion och väsen, också tangerar aktuella teorier inom t.ex. socialantropologin. Att tematiska studier inom området (där man inte bara fokuserar på problem inom den egna disciplinen) behövs är, enligt mig, uppenbart. Inte minst när man som jag läser litteratur inom både filosofi och antropologi, som direkt eller indirekt berör språkets funktion och användning, och ändå inte hittar några korsreferenser mellan disciplinerna. Trots att man kanske spelar olika språkspel (tack Wittgenstein...) och har svårt att förstå varandra borde man nog försöka att på en mer tematisk grund analysera och forska i dessa frågor.

Eller är det så att man måste tiga om röda stugor, trots allt?

Litteraturlista

Eriksen Trond Berg, Förundrans labyrinter (1994) sv. övers. (Stockholm 1997)

Hamlyn David Walter, Filosofins historia (1987), sv. övers. (Stockholm 1998)

Lundberg Svante, Flyktingskap (Lund 1989)

Magee Bryan, En filosofs bekännelser (1997), sv. övers. (Stockholm 1998)

Naisbitt John, Global Paradox (New York 1994)

von Wright Georg Henrik, Logik, filosofi och språk (1957) reviderad utgåva (1965), (Nora 1993)

Wittgenstein Ludwig, Tractatus logico-philosophicus (1922), sv. övers. (Stockholm 1992)