Kulturella perspektiv på Baumrinds teorier om olika uppfostringsmönster

Introduktion

De som först började utreda sådana frågor var antropologer med intresse för psykologi. Exempel på sådana forskare är Margaret Mead och Ruth Benedict vilka under tidigt 1900-tal undersökte relationen mellan personlighet och kultur (LeVine, 1982, i Westen, 1996). De menade att när barn utvecklas så lär de sig ett beteende som är anpassat efter ett kulturellt mönster. I mitten av 1900-talet började psykolog-antropologer rikta sitt intresse mot ekonomiska verkligheters påverkan på barnuppfostran. Man genomförde studier där man försökte studera psykologiska fenomen genom att observera människor i deras naturliga miljö (Bock, 1998; Mathews & More, 1998; Suarez-Orozco et al., 1994; Kardiner, 1945; Whiting & Child, 1953; alla ref. i Westen, 1996). Efter 1950-talet minskade dock intresset för relationen mellan kultur och psykologi. En mindre grupp forskare utvecklade dock det forskningsområde som kommit att kallas för cross-cultural psychology. Inom denna forskning försöker man testa psykologiska hypoteser i olika kulturer (Berry et al., 1992, 1997; Lonner & Malpass, 1994; Triandis, 1980, 1994; alla ref. i Westen, 1996). Detta intresse har växt till i takt med att mångfald och heterogenitet blivit viktiga begrepp inom den politiska världen. Psykologer har därmed mer på allvar börjat reflektera över huruvida forskningen om t.ex. minne, motivation, psykiska sjukdomar har producerat resultat om människor i allmänhet eller endast om vissa (kulturella) grupper av människor. Börjar småbarn gå och tala vid samma ålder inom alla kulturer? Upplever människor inom alla kulturer depressioner? Finns det en ideal barnuppfostran som är gemensam för alla kulturer? Svaren på sådana frågor kan endast lösas genom jämförelser över de kulturella gränserna. Likaså är svaren på vad som är universellt kontra kulturellt specifikt beroende av kulturellt jämförande studier.

Hur är Baumrinds teorier om barnuppfostringsmönster huvudsakligen utformade?

Är de kulturellt beroende och om svaret är ja, på vilket sätt är deras universella giltighet begränsad?

Metod

Resultat

Föräldrar som är både tillåtande och accepterande låter sina barn fatta sina egna beslut i så stor utsträckning som möjligt (Westen, 1996). Baumrind kallar denna uppfostringsmodell tillåtande (permissive). Den avgörande frågan är här till vilken grad som föräldrarna är tillåtande. Allt för lite kontroll från föräldrarnas sida kan hos barnen nämligen leda till omogenhet och svag impulskontroll (Baumrind, 1967, i Dworetzky, 1995). Det finns dessutom en korrelation mellan tillåtenhet gentemot aggression och barns aggressiva beteenden gentemot föräldrar och andra familjemedlemmar (Yarrow, Campbell, & Burton, 1968, i Dworetzky, 1995). Enligt flera forskare finns det också ett samband mellan problem med drogmissbruk och en uppväxt med föräldrar med ett tillåtande uppfostringsmönster (Olweus, 1980; Maccoby & Martin, 1983; Yarrow et al., 1971; alla ref. i Westen, 1996).

De föräldrar som använder sig av ett krävande och samtidigt avvisande uppfostringsmönster kallar Baumrind för auktoritära (authoritarian). De kräver lydnad utan att motivera och värderar högt just lydnad och respekt för auktoritet (Westen, 1996). Diskussion med barnet är sällsynt och dess åsikter efterfrågas inte. Föräldrarna tenderar också att straffa sina barn ofta och då gärna fysiskt. P.g.a. den höga kontroll som föräldrarna utövar gentemot sina barn har dessa svårt att uttrycka fientlighet utåt och utvecklar därför en tendens att rikta aggression inåt. Dessa barn uppvisar en hög nivå av självdestruktion och självmord, jämfört med andra grupper (Dworetzky, 1995). Det auktoritära uppfostringsmönstret har också kopplats till barn med låg självständighet, känslighet för stress, och extern kontroll-lokus (Buri et al., 1988; Loeb et al., 1980; Steinberg at al., 1994; all ref. i Westen, 1996). En annan undersökning (Hoffman, 1970, i Bernstein et al., 1997) visar också att barn som uppfostras med befallningar, hotelser och bestraffningar, i större utsträckning än andra tenderar att reta och mobba andra barn samtidigt som de i mindre utsträckning upplever skuldkänslor.

Föräldrar som uppvisar ett uppfostringsmönster där de är accepterande men samtidigt krävande kallas för auktoritativa (authoritative). Om föräldrarna utövar en rättvis och strikt kontroll samtidigt som de förklarar och motiverar sina regler samt stöttar och uppmuntrar sina barn leder detta till kompetenta, självsäkra och lydiga barn (Dworetzky, 1995). Enligt Baumrind (1991, i Dworetzky, 1995) är det auktoritativa uppfostringsmönstret särskilt lyckosamt vad gäller tonåringar. Hon hävdar att dessa tonåringar i mindre utsträckning, än de som har föräldrar med ett tillåtande uppfostringsmönster, riskerar hamna i drogmissbruk. Barn till föräldrar med ett auktoritativt uppfostringsmönster tenderar också att i större utsträckning bli kompetenta, mogna och optimistiska. Undersökningar vad gäller både förskolebarn och ungdomar visar att de flesta av de självsäkra, oberoende och socialt kompetenta barnen hade auktoritativa föräldrar (Baumrind, 1987; Dornbush et al., 1987; Sternberg et al., 1994; Weiss & Schwartz, 1996; all ref. i Westen, 1996).

Enligt Rohner & Rohner (1981, i Dworetzky, 1995) har det accepterande respektive avvisande samt det kontrollerande respektive tillåtande dimensionerna av föräldrarollen observerats inom alla samhällen. Hur detta yttrar sig varierar dock kraftigt mellan olika kulturer, i synnerhet huruvida föräldrarna är accepterande eller avvisande mot sina barn (Rohner, 1986, i Westen, 1996). Olika slags beteenden värderas dessutom olika inom olika kulturer (Bernstein et al., 1997). Vad som inom en kultur av barnen kan tolkas som en uppmuntran och ett accepterande från föräldrarnas sida behöver inte alls betyda samma sak i en annan kultur. I Indien t.ex. så är verbal uppmuntran från föräldrars sida inte vanligt. Istället visar en mamma sin uppskattning gentemot sitt barn genom att skala en apelsin åt det och ta bort dess kärnor. När det sedan gäller fysisk bestraffning kan det finnas skillnader mellan olika kulturer (Deater-Deckard et al., 1996, i Westen, 1996). I euroamerikanska grupper t.ex. finns en korrelation mellan hård fysisk bestraffning (främst vad gäller pojkar) och impulsivitet, aggression samt låg självkontroll. Men denna korrelation finns inte i afroamerikanska grupper. Upp till en viss nivå av fysisk bestraffning leder den inte till beteendemässiga problem medan den leder till samma slags problem som i de euroamerikanska grupperna om bestraffningen blir svårartad och förnedrande. Reslutat från studier (Dornbusch et al., 1987, i Miller, 1993) visar hur komplexa olika uppfostringsmönster kan vara. T.ex. visade det sig att asiatiska föräldrar har hög kontroll samtidigt som deras barn uppvisar bra resultat i skolan. Hög kontroll bland latinska föräldrar var korrelerat med dåliga skolresultat bland latinska flickor men med bra skolresultat bland latinska pojkar. Kinesamerikaner som i stor utsträckning använder sig av hög kontroll i sin barnuppfostran, fokuserar på att träna respektive leda barnet så det förstår vad som förväntas. Euroamerikaner å andra sidan, som använder sig av hög kontroll, fokuserar på att bryta barnets vilja (Bernstein et al., 1997). En annan studie (Dunn & Plomin, 1990, i Bernstein et al., 1997) visar också att det inte är själva uppfostringsmönstret i sig som är det avgörande utan hur det aktuella barnet uppfattar den uppfostran det mottar. Och barnets uppfattande av föräldrarnas fostran påverkas då av den kulturella och sociala kontexten.

Över huvudtaget visar dock resultat från olika kulturer att hög självkänsla, självständighet och känslomässig stabilitet är relaterat till ett accepterande uppfostringsmönster. På samma sätt finns det ett samband mellan ett avvisande uppfostringsmönster och flera slags problem, t.ex. svårigheter i att upprätthålla långsiktiga relationer, svårkontrollerad aggression, oförutsebart humör och lägre intelligens (Rohner, 1986, i Westen, 1996). En stor multikulturell studie (Rohner, 1975, i Westen, 1996) visade att kulturer där föräldrarna var mer avvisande resulterade i barn som var mer fientliga och beroende samt vuxna som var mindre emotionellt stabila än kulturer där föräldrarna hade mer stödjande och accepterande barnuppfostringsvanor.

Enligt Whiting (1964, i Westen, 1996) kan man även, genom att studera barns sovvanor, se hur utvecklingen mot självständighet eller tillhörighet till gruppen påbörjas redan i spädbarnsåldern. Inom många kulturer är det vanligt och normalt att barnen sover tillsammans med modern i hennes säng, eller åtminstone i samma rum. I den industrialiserade västvärlden däremot är det vanligt, framför allt inom medelklassen, att barnen så tidigt som möjligt, helst inte senare än vid 3-6 månaders ålder, får sova i ett eget rum. Därigenom utvecklas barnen mot självständighet redan från första början (Westen, 1996). T.ex. blev mayaindianska mammor förskräckta när de hörde att de nordamerikanska småbarnen sov ensamma på nätterna. De menade att detta var att jämföra med ett avvisande av barnen (Morelli et al., 1992, i Westen, 1996).

Diskussion

När det då sedan gäller kulturberoendet i Baumrinds teorier är det betydande. Först och främst genom hennes begränsade urval till vita medelklassamerikaner. Men frågan är ju å andra sidan om detta på allvar begränsar teoriernas användande i andra sammanhang? Det verkar ju finnas ett mönster där å ena sidan ett accepterande förhållningssätt hos föräldrarna gentemot barnen är korrelerat med trygga och harmoniska barn, samtidigt som ett avvisande förhållningssätt hos föräldrarna är korrelerat med otrygga och disharmoniska barn. Det problem som dock drabbar Baumrinds teorier är att uppfostringsmönster kan upplevas som antingen accepterande eller avvisande beroende på i vilken kultur man befinner sig i. Problemen verkar dessutom öka när man kommer in på variabeln kontrollerande respektive tillåtande uppfostringsmodell. Föräldrarnas utövade kontroll verkar uppfattas och tolkas på olika sätt av barn i olika kulturer. Olika barn reagerar också på olika sätt eftersom det egentligen handlar om det hos barnet upplevda uppfostringsmönstret. En intressant följdfråga här är huruvida kontroll och bestraffning upplevs som mindre integritetskränkande och hotande i en kollektivt inriktad kultur, jämfört med mer individualistiskt inriktade kulturer där det känslomässiga avståndet mellan individerna är större. Det vore mycket intressant att se mer forskning om dessa frågor.

För att nu avslutningsvis återvända till utgångspunkten, Anita Cederströms föreläsning, så har de teorier som jag läst, på ett utmärkt sätt ytterligare belyst det som berördes på föreläsningen. Att det finns olika perspektiv på synen på barn och själva utvecklingsspykologin har med eftertryck understrukits. Personligen har jag funnit studierna mycket intressanta och givande. Ett intresse för att studera vidare vad gäller historiska, antropologiska och genus/könsbetingade aspekter inom utvecklingspsykologin har förstärkts. Att studera kulturella aspekter av genusbetingad utvecklingspsykologi vore särskilt intressant. Är det t.ex. så att manliga och kvinnliga aspekter inom utvecklingsspykologin varierar beroende på vilken kultur man studerar?

Litteraturlista

Bernstein, D. A., Clark-Stewart, A., Roy, E. J. & Wickens, C. D. (1997). Psychology. Boston: Houghton Mifflin.

Dworetzky, J. P. (1995). Human Development: A life span approach. Saint Paul/Minneapolis: West Publishing Company.

Miller, P. H. (1993). Theories of Developmental Psychology. New York: W. H. Freeman and Company.