Det var mörkt när vi kom fram till Pozanti. Vi hade under flera timmar försökt finna någonstans att övernatta, men den turkiska landsbygden erbjöd inte så många alternativ.

Vi stannade vid vägkanten. Sven, en pigg 50-åring från Västkusten, hoppade ur bilen och gick fram till en äldre turkisk man. -Exkus me, have you any good hotels in jår tawn? Turken förstod faktiskt svengelskan och pekade nedåt gatan. -Dat vej!

-Skönt att vi hittade ett hotell till slut, tänkte jag när Sven parkerade bilen. Nu ska vi bara bära in sju personers packning också. Det vore synnerligen dumt att fresta Pozanti-borna med att lämna kvar något.

Pozanti är inte någon större stad precis; ca 5000 sömniga invånare någonstans i sydöstra Turkiet. Fast trafiken genom stan är tung och intensiv. Varenda lastbil som pendlar mellan Orienten och Europa passerar denna prick på kartan.

Stefan, en världsvan 25-åring från Schweiz, pratade övertygande med hotellportiern och lyckades fixa så vi fick det största och bästa rummet. -Det blir smidigast om vi sover där allihop, konstaterade han.

-Äntligen framme vid sängen, muttrade jag för mig själv, och släppte ryggsäcken på det solkiga golvet. Dammet yrde. -Ja, ja, vi har i alla fall någonstans att sova, tänkte jag medan jag lyfte på kudden. Konturerna i dammet på madrassen var allt för tydliga för att jag skulle känna mig väl till mods. Jag vände mig om, lagom för att få se Bobs säng rasa ihop under honom.

Två sekunder gick medan vi stilla tittade på varandra. -Skratta eller gråta? det är frågan, suckade jag trött.

Nästa rum var mindre, men mysigare. Stefan hade vilt gestikulerande förklarat för portiern att vi föredrog ett annat rum istället. -Va' bra, nu slipper vi ju sova bredvid motorvägen, sa jag innan min röst dränktes av ett expresståg som dånade förbi en meter från fönstret. Ett hysteriskt fnitter började sakta sprida sig i rummet. -Vi har ju trots allt ett tvättställ här, uppmuntrade Roland, en grånad 60-åring som rest över hela världen. Han skruvade på kranen och...Voilá! det kom vatten! Men skam den glädje som varar. -Varför är det så blött på golvet? hördes en försiktig stämma.

Det är svårt att avgöra om den korta tystnaden eller det efterföljande gapskrattet var mest öronbedövande.

Tvättstället saknade avloppsrör!

Kaoset blev totalt. Tårar av skratt strömmade i kapp med vattnet som rann över golvet. Med gemensamma krafter lyckades vi dock till slut, blöta och utmattade, få stopp på flödet.

Efter att ha försökt äta nygrillat lamm ackompanjerade av Rambo 3 (dubbad till turkiska!), stupade vi slutkörda i säng. Sömnen blev förvånansvärt god men morgonens toalettbesök innebar en ofrivillig dusch, då man tydligen plockat bort rör på fler ställen än vid vårt tvättställ.

8.30 den 25 september lämnade vi Pozanti bakom oss. Vi var några hundra kronor fattigare, men hade nya upplevelser att berätta. Två veckor senare reste vi förbi samma sömniga stad igen, fast åt andra hållet.