Ondskan av Jan Guillou

Ondskan är en självbiografisk bok som handlar om den unge Erik (pseudonym för Jan Guillou). Han växer upp i ett hem präglat av olika slags förtryck och misshandel. Erik utvecklas dock till en ledargestalt med ett skarpt intellekt och en stark och välutvecklad fysik. Men när han bildar ett ungdomsgäng omkring sig påbörjas en studie i snatterier, stölder och förtryck. Efter att ligan blivit avslöjad och Erik utpekad som dess ledare, relegeras han från sin skola i Stockholm och hamnar istället på Stjärnsberg internatskola, tio mil utanför storstan.

Internatskolans värld visar sig vara präglad av pennalism, mobbning och äldre elevers utnyttjande av yngre - s.k. kamratuppfostran. Erik finner sig snart vara invecklad i en ond cirkel av våld och motvåld vilket tar sig allt groteskare och grövre uttryck. Åren på internatskolan blir en kamp för överlevnad, både fysiskt och psykiskt.

Bokens underliggande budskap är både omskakande, kraftfullt och rannsakande. Somliga människor överlever inte sin skoltid eller sitt hem. Somliga stöts också ut av det samhälleliga systemet som premierar en hierarkisk lydnad och underkastelse och som obönhörligt slår ner på ifrågasättanden av systemet och eventuella jämlikhetssträvanden. Berättelsen pendlar mellan ett tänkt bakomliggande samhälleligt system och den verkliga berättelsen där Erik både fysiskt och mentalt slåss för sin överlevnad. Han visar sig också vara tillräckligt stark för att kunna slå tillbaka och därmed hindra pennalisterna från att ta kommandot över honom; han besegrar därför mobbningen både i skolan och i hemmet. Men priset blir högt; berättelsen formligen genomsyras av blodiga konfrontationer där Erik vägrar att underkasta sig. Men han slår tillbaks - och segrar.

Ett mycket tydligt inslag i boken är dess långa och djupa samtal mellan Erik och hans gode vän Pierre. Det centrala i dessa diskussioner är huruvida man ska göra motstånd eller underkasta sig. Frågan är också hur man gör motstånd på bästa sätt. Kan intellektet segra över våldet eller måste våldet besegras med motvåld? Genom dessa samtal predikar Guillou sitt budskap med tydlig klarhet: Gör motstånd, med intellektet och med knytnävarna, mot all form av översitteri. Slå tillbaks. Böj dig aldrig för förtrycket oavsett dess uttrycksform eller uppträdande. Att böja sig är nämligen det samma som att sälja sin själ och integritet och acceptera översittarnas självpåtagna rätt att utnyttja och manipulera dig.

För alla som på ett eller annat sätt varit utsatta för mobbning eller pennalism är boken tidvis en njutning. Erik lyckas ju med det som många mobbningsoffer drömmer om: att slå tillbaks; att lyfta sig över mobbarna och själv ta kommandot.

Samtidigt sätter Guillou fingret på en öm punkt, nämligen den samhälleliga strukturella ojämlikheten där vissa kategorier av människor - alltid bestående av själv tänkande individer av vilka ansvar borde utkrävas, genom sin makt och sitt inflytande upprätthåller ett ojämlikt och hierarkiskt system. Hur protesterar vi mot detta? är Guillous fråga. Hur kan systemet förändras så att ett rättvisare samhälle växer fram där inte mobbning eller pennalism accepteras, varken i skola eller generellt i samhället? Detta är den brännande fråga som Guillou ställer, och som fortfarande är lika aktuell. Hans svar är motstånd! Ett motstånd på alla nivåer och med alla tillgängliga medel. Och så länge vi accepterar ett hierarkiskt samhällssystem där vissa per se har mer att säga till om än andra - så länge vi accepterar detta, hur tror vi då att vi ska komma tillrätta med mobbningen inom skolan? Eller med den könsmässiga ojämlikheten? Eller med vi-&-dem-tänkandet som gestaltar sig i olika former av rasism? Guillous bok aktualiserar den strukturella ojämlikheten i samhället. Och eftersom denna genomsyrar så många olika områden är hans bok viktig. Den bör därför läsas och begrundas av många - om och om igen.

Forsknings- och problemområden

Ok, nu har jag predikat en stund. Nu är det dags att bli lite vetenskaplig - lite analyserande och problematiserande... Nedan följer nu de problemområden, som jag har identifierat utifrån läsningen av Guillous bok. Det finns naturligtvis en uppsjö av problemområden som man skulle kunna välja. Jag har helt enkelt gjort ett subjektivt val, där jag varken hävdar att de områden jag valt skulle vara de viktigaste eller mest framträdande i boken.

Jag kommer i anslutning till varje område att teoretiskt beskriva och analysera dessa. Jag kommer också i slutet av min lilla uppsats att genomföra en återknytning till boken där jag applicerar teorier på exempel ur boken.

Jag har valt att studera två olika problemområden där det senare till viss del bygger på det första. Mitt första område är mer grundläggande och berör systematiska och övergripande aspekter i socialisationen. Mitt andra område fokuserar mer specifikt och djupare på ett avgränsat område. Generellt sett börjar jag alltså brett och allmänt i mitt arbete för att sedan allt mer smalna av, fokusera och gå på djupet.

Enligt Cronlund (1996) innebär primär socialisation den nära miljö där t.ex. barnets känslomässiga, kognitiva och sociala behov tillgodoses de första åren. Detta sker framförallt genom familjen, men också genom t.ex. dagis. Föräldrar och andra vuxna överför värderingar, normer och beteendemönster till barnet. Den primära socialisationen behöver dock inte vara begränsad endast till de första åren. Hela livet lever människor i primära sammanhang, d.v.s. i nära relationer med andra människor, vilka utövar en påverkan på individen. Den sekundära socialisationen innebär att individen tillägnar sig färdigheter och fungerar i enlighet med samhällets allmänna normer och värderingar. Här är t.ex. skolan en viktig socialisationsagent. Även kamrater utgör en viktig part på den sekundära socialisationsnivån. Sen kan man även tala om en tertiär socialisationsnivå. Här handlar det om hur människor systematiskt påverkas av t.ex. politiska partier, massmedia, reklam o.s.v. för att införliva speciella värderingar.

Ett annat sätt att dela in socialisationens olika nivåer och hur de påverkar varandra och individen är Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. Denna har fyra olika nivåer/ system: mikro, meso, exo och makro (Bronfenbrenner, 1989a; ref. i Miller, 1993).

Mikrosystemet handlar om öga-mot-öga-miljöer där barnet möter människor med speciella åsikter, temperament och personligheter, t.ex. i hem, skola eller kamratgrupp. Mesosystemet handlar sedan om ett system av mikrosystem, d.v.s. de relationer och kopplingar som finns mellan olika mikrosystem där den aktuelle individen ingår. Vidare så handlar exosystemet om de relationer och kopplingar som finns mellan flera olika miljöer där den aktuelle individen ingår i den ena men inte i den andra. Det kan t.ex. handla om en förälderns arbetsmiljö som påverkar barnets hemmiljö och därmed barnet. Exosystemet pekar alltså på relationer och kopplingar från miljöer som påverkar barnet indirekt. Slutligen så handlar makrosystemet om övergripande mönster av mikro- meso- och exosystem i en given kultur, subkultur eller annan vidare social kontext. Särskilt viktigt här är trossystem, resurser, möjlighetsstrukturer o.s.v. Det handlar kort sagt om en slags kulturell blåkopia, som influerar föräldrar, lärare och för barnet signifikanta andra att medvetet eller omedvetet påverka barnet.

Enligt Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell finns det tre byggstenar (1979; ref. i Lassbo, 1988), som är speciellt viktiga i barnets utveckling. Dessa byggstenar, vilka främst är aktuella på mikronivån, är aktiviteter, relationer och roller. Den direkta socialisationen sker genom att barnet deltar i olika aktiviteter. Genom dessa påverkas barnet, i interaktionen, av andras beteende. När flera personer deltar i en aktivitet kan en relation uppstå. I en relation, i en gemensam aktivitet, uppstår ett tryck mot anpassning till varandras beteende och tänkande. Ofta dominerar någon i relationen t.ex. p.g.a. mer erfarenhet. Barnet lär sig därigenom att delta i olika relationer med skiftande maktbalans. Om det finns gemensamma, positiva känslor i en relation och om den är långvarig så förstärks utvecklingspotentialen. När det sedan handlar om roller så rör det beteenden som kan förväntas utifrån en given status, position eller funktion. Det som är utvecklande för barnet är s.k. rolltransitioner. Detta handlar om situationer då personer byter roller, t.ex. från barn till elev eller från elev till kamrat. Barnet utvecklas genom sina rolltransitioner vilket är ett resultat av att det möter andra barn och vuxna som själva har skilda roller.

När det gäller mesosystemets relationer av olika mikrosystem, så är det viktigt hur balansen mellan dessa är. I dessa olika mikrosystem lever barnet med olika aktiviteter, relationer och roller. För att barnet ska utvecklas är det därför viktigt att det finns en balans mellan trygghet, förnyelse och variation mellan olika miljöer. Det är t.ex. bra om det finns breda kontaktytor mellan de olika miljöerna och att rollförväntningarna är sådana att barnet känner igen dem. Men det är också viktigt med variation för att utvecklingen ska vara bra. Det kan t.ex. handla om olika ålder, etniska-kulturella skillnader, ideologiska olikheter, o.s.v.

När man undersöker exosystemet är det viktigt att man är ekologiskt valid. Man får inte alltför lättvindigt dra kausala samband mellan effekter från miljöer inom exosystemet och barnets utveckling. Man måste först se hur exosystemet påverkar mesossystemet och mikrosystemet. Därefter kan man studera hur mikrosystemet påverkar själva individen.

En annan viktig aspekt är också att de spår i ett barns utveckling som en viss miljö inneburit, inte framträder och inte heller kan studeras förrän det relateras till en ny miljö. En trygg överbeskyddande miljö t.ex. kan vara lätt att leva i men också ge dålig förberedelse för andra mindre trevliga miljöer.

Ett exempel på hur ett mesosystems olika mikrosystem kan påverka varandra kan hämtas från forskning om attachment-mönster. Enligt Westen (1999) speglar det sätt man relaterar sig till andra det attachment-mönster man t.ex. har/hade till sin mor. Utifrån detta kan man då föreslå att bristfälliga attachment-mönster reproducerar sig i ens relationer under livet. Brooks-Gunn & Paikoff (1992; ref. i McGurk, 1992) menar t.ex. att de interaktionsmönster som individen upplevt inom familjen påverkar sättet att interagera med kamratgruppen. Ett experiment som belyser detta har genomförts av Simpson et al. (1992; ref. i Westen, 1999). Experimentet handlar inte om barn eller ungdomar, men visar på hur attachment-mönster från mikromiljön i den familj där man vuxit upp sedan påverkar andra mikromiljöer (öga-mot-öga-miljöer). Man utförde ett test där kvinnor med olika grundläggande attachment-mönster (som utretts genom frågeformulär) utsattes för stress i närvaro av sin pojkvän. Det visade sig att de som hade ett säkert attachment-mönster sökte stöd hos honom medan de som hade ett avvisande attachment-mönster blev avvisande mot sin pojkvän när de utsattes för stress - ju mer oro/stress desto mer avvisande. Samma skillnader visade sig också för männen, ju säkrare attachment-mönster de hade desto mer stöd gav de, medan avvisande män gav mindre stöd. De som ansågs ha ett oroligt/osäkert (anxoiusly) attachment-mönster uppvisade inget konsistent mönster.

Ett annat väl använt systemperspektiv är Parsons strukturfunktionalism. I likhet med Bronfenbrenners teori täcker strukturfunktionalismen alla nivåer av socialisationen, från mikro till makro (Lassbo, 1988). Men till skillnad från Bronfenbrenner utgår Parson mer från samhällsnivån än från individnivån. Parson menar (i Cuff & Payne, 1996) att man ska genomföra sin analys utifrån samhället som ett socialt system, där jämvikt och konsensus är det optimala. Socialisation är tillsammans med social kontroll processer som används för att uppnå detta jämviktstillstånd. Individerna lär sig vad som förväntas av dem i olika situationer. Man lär sig sina respektive roller i systemet och socialiseras utifrån de förväntningar som är knutna till den aktuella rollen. Individen övertar genom denna socialisation samhällets värdesystem. I Parsons strukturfunktionalism har föräldrarna en avgörande betydelse och deras uppfostran av barnen har ett samhälleligt mål. Det råder också ett nödvändigt samband mellan individens personlighet och samhällets sociala struktur när samhället befinner sig i ett jämviktstillstånd. Enligt Lassbo (1988) är idag strukturfunktionalismen en smula omodern med sina normativa uppfattningar om olika roller i samhället, t.ex. könsroller. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori erbjuder då en mer relativistisk och mindre värderande ansats.

Sammanfattningsvis kan man säga att socialisationens process är en komplex mix av många faktorers påverkan på en enskild individ. I denna process är det enligt min mening fruktbart att dela upp faktorerna i olika system eller på olika nivåer. Cronlunds beskrivning av socialisationen är väldigt enkel men ger ändå en fungerande schematisk bild av de olika nivåerna. Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsmodell är däremot mycket genomarbetad. Parsons modell har jag bara i korthet nämnt eftersom den kan anses som till viss del omodern och i första hand anlägger ett samhällsperspektiv. Men klart är att det finns vissa likheter med Bronfenbrenner, t.ex. betoningen av roller. Men medan Bronfenbrenner betonar rolltransitionen, betonar Parson rollen i sig som en del av en funktionell helhet.

De olika modellerna är inte riktigt jämförbara, men är ändå var för sig användbara för att få ett grepp om denna svårdefinierabara process som socialisationen är. Exempel på skillnader mellan de båda första modellerna är att de rent schematiskt placerar skolan och kamratgrupperna på olika nivåer En annan fråga är var man kan placera in massmedias inflytande.

Man kan nog säga att den modell som Cronlund redogör för är en traditionell beskrivning av hur socialisationen systematiskt kan framställas. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell däremot är ett imponerande försök till att strukturera och vidareutveckla många tidigare teorier, i en grand theory, ett försök som stimulerat till mycket ny forskning. Men samtidigt är teorin så omfattande att den kan vara svår att överblicka eller problematisera eftersom den tenderar att täcka in allt.

En konsekvens av barnuppfostran är att vissa mönster och beteenden reproduceras från en generation till nästa. Enligt Brembeck (1997) kan ett antal begrepp användas för att förklara hur denna reproduktion går till. Hon menar att tradition kan uppfattas som en kontinuerlig process, något som lever i nuet och bär in i framtiden men med rötterna i det förflutna. Det handlar både om sega strukturer, som levt kvar över flera generationer, och det nydanande som skett i varje ny föräldrageneration. Vi övertar aldrig vårt arv från föräldrarna helt oreflekterat utan omskapar ständigt traditionen, både som individer och som kollektiv. Arvet stöts mot och revideras av den verklighet vi lever i. Detta kan man se i uppfostringsmönster. I dessa finns både historien och nuet närvarande. Dessutom finns även framtiden med i form av drömmar och förväntningar om våra barn. Uppfostringsmönster är alltså en skärningspunkt mellan nutid, dåtid och framtid.

Brembeck menar vidare att individen är inbegripen i en dialektisk process mellan subjekt och struktur, individ och samhälle. Tillsammans utgör dessa delar i den dialektiska processen en helhet, en totalitet. Detta pekar på att tillvaron är en ständig process som aldrig blir färdig. Både individen och samhället är skapade genom varandra och därmed organiskt förbundna med varandra i samma dialektiska process. Verkligheten rymmer alltså motsättningar, disharmoni och ofullständighet vilket resulterar i en ständig rörelse, en ständig utveckling. Här använder hon begreppet praxis (Kosik, 1978; ref. i Brembeck, 1997), som innebär att omgivningen och en enskild människa möts i ett konkret vardagligt möte. Föräldrar formar alltså inte bara sina barn utan också verkligheten omkring sig. Genom uppfostran förverkligar de sina tolkningar av världen. Detta innebär att de återskapar världen samtidigt som de också förändrar den. Hela denna process innebär ett konkret och ständigt pågående kulturbyggande.

Nästa begrepp hon använder är diskurs. I detta sammanhang handlar det om föräldrars resonemang om t.ex. barn, barnuppfostran, föräldraskap. Det handlar om utsagor som tillsammans bildar en mer eller mindre sammanhängande systematik. Brembeck menar också att vårt tänkande är hierarkiskt och innehåller flera olika nivåer (Jarrick, 1988; ref. i Brembeck, 1997). Längst ner finns de omedvetna tankarna och högst upp de reflektiva, d.v.s. meta-tänkande. Mellan dessa nivåer finns oreflekterade attityder och doktriner. Ju högre i tänkandets hierarki, desto mer interaktivt testade och välartikulerade är tankarna. Dessutom finns det olika tankedimensioner: en s.k. kognitiv dimension som handlar om hur något är, en normativ dimension som handlar om hur något bör vara och en affektiv dimension som handlar om individens önskningar. De artikulerade tankarna av s.k. kognitiv natur är de mest tidsbundna och förändras snabbast, medan de mer oreflekterade tankarna av t.ex. normativ karaktär är mindre tidsbundna och förändras långsammare. De artikulerade tankarna är nämligen mer medvetna och tillgängliga för reflektion och kommunikation individer emellan och utsätts därför också för mer medveten påverkan. Eftersom det är omöjligt att helt överblicka sin egen tankevärld, kommer det alltid att finnas motsättningar mellan vad man vet, vad man tycker och vad man önskar. Det är dessa inkonsekvenser som gör att en förändring av diskursen är möjlig, t.ex. vad gäller uppfostringsmönster. Här använder sig Brembeck av Kosiks resonemang om den dialektiska processen på diskursens interna motsättningar.

Ytterligare ett viktigt begrepp är kultur. Här menar Brembeck att det handlar om generella mönster och kollektiva drag. Man kan också se kultur som ett resultat av den ständiga interaktionen mellan individerna och de ekonomiska och sociala förutsättningarna, liksom de materiella och immateriella produkterna som existerar vid en viss historisk tidpunkt. Det handlar alltså om ett slags kollektivt resultat av många människors praxis. Samtidigt är det ju så att människor lever under olikartade förutsättningar. Det handlar t.ex. om faktorer som tid, rum, klass och kön, s.k. kulturella ramfaktorer. Och när det då handlar om uppfostringsmönster påverkas dessa av en mängd aspekter, t.ex. barnets kön eller ålder, antal syskon i familjen, nummer i syskonskaran, familjetyp, barnomsorgsform, föräldrarnas personlighet och psykiska hälsa, föräldrarnas kön, etnicitet, utbildningsnivå eller klasstillhörighet. Brembeck menar att kön och klass är några av de viktigare variablerna i bestämmandet av de uppfostringsmönster som barnet kommer att utsättas för. Och när det gäller just klass delar hon in detta i tre kategorier, arbetarklass, lägre medelklass och övre medelklass.

Arbetarklassfamiljerna har enligt hennes undersökning låg utbildning, bildar familj och skaffar barn tidigt och har mer eller mindre okvalificerade arbeten. I synen på barnen menar de att barnen utvecklas av egen kraft, men att det krävs tuktan och sträng fostran för att de inte ska bli vildvuxna. Familjer från lägre medelklass har hög utbildning, bildar familj och skaffar barn relativt sent och har oftast tjänstemannaarbeten, t.ex. inom offentlig/social sektor. I synen på barnen menar de att barnet behöver kärlek för att utvecklas och deras uppfostringstil är fri. Familjer från den övre medelklassen har hög eller medelhög utbildning, bildar familj och skaffar barn sent och har ofta kontors- och karriärsarbeten. I synen på barnen menar de att barnet behöver stimulans för att utvecklas, samtidigt som fostran är sträng.

Personligen tycker jag att verkligheten blir en smula förenklad av att kategorisera människor på det sätt som Brembeck gör. Att hon finner gruppmässiga skillnader är i och för sig inte konstigt. Men frågan är ju hur stor variansen inomgruppsligt är? Om den är stor förtar den ju resultaten och tolkningarna utifrån de påstådda skillnaderna mellan grupperna. Och hur försvarar man idag dessa (gamla?) klassindelningar när t.ex. en klar majoritet av svenska folket äger aktier och placerar sina sparpengar på börsen, samtidigt som utvecklingen inom tjänste- och informationssamhällets formligen exploderar? Den traditionella arbetarklassen är, enligt min mening, sedan ganska länge försvunnen. Däremot tycker jag att hennes teoretiska resonemang om tradition, praxis, diskurs och kultur är ett fruktbart sätt att närma sig problematiken kring familjens påverkan och de uppfostringsmönster som barnen utsätts för. Särskilt om man som hon inledningsvis gör, förankrar begreppen i flera variabler av typen klass, kön, rum, ålder, historia, familjetyp, etnicitet o.s.v. Men att sedan förenkla det hela och bara koncentrera sig på klass tycker jag leder till vinklade slutsatser.

Det kan vara intressant att jämföra Brembeck en smula med Parson, som jag nämnde under förra problemområdet. Parson menar ju (i Cuff & Payne, 1996) att man ska genomföra sin analys utifrån samhället som ett socialt system, där jämvikt och konsensus är det optimala. Målet är att genom socialisationen uppnå ett jämviktstillstånd. Här har då föräldrarna en avgörande betydelse och uppfostran av barnen har ett samhälleligt jämviktsmål. Enligt Brembecks syn skulle utvecklingen stanna av om jämvikt och konsensus nåddes. I hennes begreppsvärld är ju den dialektiska processen av disharmoni och konflikt motorn i den ständiga framåtskridande utvecklingen.

Lassbo (1988) har forskat om familjen som socialisationsagent och då inriktat sig på olika familjetyper. Liksom Brembeck menar även han att de socioekonomiska aspekterna, d.v.s. klass, är mycket viktiga för att kunna analysera t.ex. uppfostringsmönsters påverkan på barnen. Men han pekar främst på skillnaden mellan en- respektive tvåföräldershushåll, och där främst relationen mellan mamman och barnet. Enförälderssituationen i sig påverkar en mängd faktorer, vilka i sin tur påverkar förälderns möjligheter till att uppfostra sitt barn. T.ex. är trycket på en ensamstående förälder av sådan art att det kan resultera i låg självuppfattning och i en uppfostringspraxis som är rigid och undertrycker självständigt beteende hos barnet. De psykologiska resurserna hos en ensamförälder, t.ex. självuppfattning och känslan av att kontrollera sin situation, påverkar förälderns roll i barnets socialisationsprocess. McLanahan (1983; ref. i Lassbo) menar att bristen på stöd och psykologiska resurser är en funktion av det faktum att man befinner sig i en enförälderssituation snarare än att t.ex. vara en reaktion på en skilsmässa. En annan viktig aspekt för enföräldersfamiljen är den eventuella tillgången till ett socialt nätverk som kan erbjuda ett emotionellt stöd.

Det är också, enligt min mening, rimligt att se den frånskilda förälderns situation som en klassresa nedåt. Den socio-ekonomiska situationen riskerar att klart försämras. Här kan man då ta in den sociala identitetsteorin (Archer, 1992; ref.. i McGurk, 1992) där man menar att mobilitet mellan statusgrupper är tillåtet och accepterat i uppåtgående riktning men inte tvärtom. En individ som går från en högre statusgrupp till en lägre riskerar att drabbas av tydligt avståndstagande från sin omgivning. Att detta kan resultera i ett sådant tryck som Lassbo (1988) beskriver och medföra låg självuppfattning hos föräldern och leda till en uppfostringspraxis som är rigid och undertrycker självständigt beteende hos barnet, verkar inte orimligt att anta.

En av de internationellt sett mest kända forskarna vad gäller olika uppfostringsmönster är Baumrind (Dworetzky, 1995). Hon har inte i första hand utgått från olika variabler såsom kön eller klass utan valt att utforska interaktionen mellan två viktiga parametrar i olika slags generella uppfostringsmönstret. Å ena sidan studerar hon föräldrarnas eventuella kontroll över sina barn och å andra sidan föräldrarnas bemötande gentemot sina barns känslor. Den första parametern berör huruvida föräldrarna är tillåtande respektive krävande. Den andra parametern berör huruvida de är accepterande respektive avvisande.

Föräldrar som är både tillåtande och accepterande låter sina barn fatta sina egna beslut i så stor utsträckning som möjligt (Westen, 1999). Baumrind kallar denna uppfostringsmodell tillåtande. Den avgörande frågan är här till vilken grad som föräldrarna är tillåtande. Allt för lite kontroll från föräldrarnas sida kan hos barnen nämligen leda till omogenhet och svag impulskontroll (Baumrind, 1967; ref. i Dworetzky, 1995). Det finns dessutom en korrelation mellan tillåtenhet gentemot aggression och barns aggressiva beteenden gentemot föräldrar och andra familjemedlemmar (Yarrow, Campbell, & Burton, 1968; ref. i Dworetzky, 1995). Enligt flera forskare finns det också ett samband mellan problem med drogmissbruk och en uppväxt med föräldrar med ett tillåtande uppfostringsmönster (Olweus, 1980; Maccoby & Martin, 1983; Yarrow et al., 1971; alla ref. i Westen, 1999).

De föräldrar som använder sig av ett krävande och samtidigt avvisande uppfostringsmönster kallar Baumrind för auktoritära. De kräver lydnad utan att motivera och värderar högt just lydnad och respekt för auktoritet (Westen, 1999). Diskussion med barnet är sällsynt och dess åsikter efterfrågas inte. Föräldrarna tenderar också att straffa sina barn ofta och då gärna fysiskt. P.g.a. den höga kontrollen som föräldrarna utövar gentemot sina barn har dessa svårt att uttrycka fientlighet utåt och utvecklar därför en tendens att rikta aggression inåt. Dessa barn uppvisar en hög nivå av självdestruktion och självmord, jämfört med andra grupper (Dworetzky, 1995). Det auktoritära uppfostringsmönstret har också kopplats till barn med låg självständighet, känslighet för stress, och extern kontroll-lokus (Buri et al., 1988; Loeb et al., 1980; Steinberg at al., 1994; all ref. i Westen, 1999). En undersökning av Hoffman (1970; ref. i Bernstein et al., 1997) visar också att barn som uppfostras med befallningar, hotelser och bestraffningar, i större utsträckning än andra tenderar att reta och mobba andra barn samtidigt som de i mindre utsträckning upplever skuldkänslor.

Föräldrar som uppvisar ett uppfostringsmönster där de är accepterande men samtidigt krävande kallas för auktoritativa. Om föräldrarna utövar en rättvis och strikt kontroll samtidigt som de motiverar sina regler och uppmuntrar sina barn leder detta till kompetenta, självsäkra och lydiga barn (Dworetzky, 1995). Enligt Baumrind (1991, i Dworetzky, 1995) är det auktoritativa uppfostringsmönstret särskilt lyckosamt vad gäller tonåringar. Hon hävdar att dessa tonåringar i mindre utsträckning, än vad som är fallet med tillåtande uppfostringsmönster, riskerar hamna i drogmissbruk. Barn till föräldrar med ett auktoritativt uppfostringsmönster tenderar att i större utsträckning bli kompetenta, mogna och optimistiska. Undersökningar av förskolebarn och ungdomar visar att de flesta av de självsäkra, oberoende och socialt kompetenta barnen hade auktoritativa föräldrar (Baumrind, 1987; Dornbush et al., 1987; Sternberg et al., 1994; Weiss & Schwartz, 1996; all ref. i Westen, 1996).

Baumrinds teorier utgör allmänna generaliseringar (Dworetsky, 1995). Dessutom är resultaten av hennes forskning bundet till vita medelklassmänniskor, främst i USA. Det saknas därför många av de variabler som t.ex. Brembeck nämner (Brembeck, 1997). Det uppfostringsmönster som, enligt Baumrind, framstår som det bästa är det auktoritativa. Men detta mönster är ovanligt eller t.o.m. icke existerande inom många kulturer runt om i världen (Whiting & Whiting, 1973, 1975; ref. i Westen, 1999). Inom t.ex. jordbrukarsamhällen värderas vanligtvis lydnad avsevärt högre än självständighet och autonomi (Westen, 1999).

Enligt Rohner & Rohner (1981; ref. i Dworetzky, 1995) har det accepterande respektive avvisande samt det kontrollerande respektive tillåtande dimensionerna av föräldrarollen observerats inom alla samhällen. Men hur dessa variabler yttrar sig varierar kraftigt mellan olika kulturer, i synnerhet huruvida föräldrarna är accepterande eller avvisande mot sina barn (Rohner, 1986; ref. i Westen, 1999). Olika slags beteenden värderas dessutom olika inom olika kulturer (Bernstein et al., 1997). Vad som inom en kultur av barnen kan tolkas som en uppmuntran och ett accepterande från föräldrarnas sida behöver inte alls betyda samma sak i en annan kultur och när det gäller fysisk bestraffning kan det finnas skillnader mellan olika kulturer (Deater-Deckard et al., 1996; ref. i Westen, 1999).

Över huvudtaget visar dock resultat från olika kulturer att självkänsla, självständighet och känslomässig stabilitet är relaterat till ett accepterande uppfostringsmönster. På samma sätt finns det ett samband mellan ett avvisande uppfostringsmönster och flera slags problem, t.ex. svårigheter i att upprätthålla långsiktiga relationer, svårkontrollerad aggression, oförutsägbart humör och lägre intelligens (Rohner, 1986; ref. i Westen, 1999). En stor multikulturell studie (Rohner, 1975; ref. i Westen, 1999) visade att kulturer där föräldrarna var mer avvisande resulterade i barn som var mer fientliga och beroende samt vuxna som var mindre emotionellt stabila än kulturer där föräldrarna hade mer stödjande och accepterande uppfostringsvanor.

Tillämpning

När det då gäller Erik och hans uppfostran verkar den ha varit tämligen negativ, eller på ren svenska, fruktansvärd. Utifrån teorierna som jag redogjort för kan man belysa och diskutera olika fenomen i hans uppväxt- och skolmiljö. Jag genomför min tillämpning tematiskt på båda problemområdena samtidigt.

Brembeck (1997) använder sig av begreppet praxis för att peka på den dialektiska spänningen mellan individen och omgivningen. Hon menar att verkligheten rymmer disharmonier och spänningar vilka innebär möjlighet till utveckling och förändring. Erik befinner sig verkligen i en disharmonisk spänning där en ständig konflikt pågår mellan hans egen inre uppfattning av verkligheten vilken konfronteras mot den yttre fruktansvärda realitet som hans fars misshandel innebär. För Erik är troligtvis denna konflikt tillräckligt tydlig för att han medvetet ska kunna besluta sig för att bryta med faderns arv. Men det svåra i denna konflikt är nog att inte bara bestämma sig för att bryta med våldet och förtycket, utan att också konkret kunna realisera sitt beslut. För trots att Erik säger sig avsky våldet, är han inte främmande för att använda våld som medel för att lösa sina konflikter. Samtidigt är han rädd för våldets konsekvenser och flera gånger i berättelsen får läsaren möta hans beslut att aldrig mer använda våld. Man kan alltså postulera en ständigt pågående konflikt inom Erik, en dialektisk process, med rötter i både Eriks eget reflekterande tänkande och den kaotiska omgivningen.

Enligt Bronfenbrenner (i Lassbo, 1988 & Miller, 1993) är det viktigt hur balansen mellan de olika mikrosystemen ser ut. I Eriks fall är relationen mellan familjemiljön, skolmiljön och kamratmiljön inte i balans. Här finns alltså ytterligare en disharmoni för att tala med Brembeck. Aktiviteterna, relationerna och rollerna harmonierar inte mellan de olika mikrosystemen. Men en viss variation är bra, enligt Bronfenbrenner. Men i Eriks fall är de olika miljöerna om möjligt t.o.m. i konflikt med varandra. Eriks roll i kamratgruppen, innan han flyttat till internatskolan, skiljer sig t.ex. fullständigt från hans roll i familjen. Däremot påminner elevrollen under denna tid om barnrollen. Sedan förändras rollerna kraftigt när han flyttar till internatet. Nu blir elevrollen helt annorlunda liksom hans roll bland eleverna på skolan. Dessutom utvecklas en nära och positiv relation till Pierre, hans rumskamrat. Det handlar alltså om en rad olika rolltransaktioner och relationer, där också maktbalansen skiftar markant. I relationen till Pierre ser man hur ett ömsesidigt tryck mot anpassning av tänkandet sker, dem emellan. Relationen är långvarig och innehåller positiva och gemensamma känslor. Den har alltså en klar utvecklingspotential. En annan långvarig relation är Eriks förhållande till de styrande eleverna på internatskolan genom den s.k. kamratuppfostran (läs pennalismen). Här handlar det dock om gemensamma negativa känslor. Det finns också ett starkt tryck mot anpassning, vilket Erik spjärnar emot så mycket han kan.

En annan aspekt på Eriks situation är den klassmässiga miljö som han verkar vara uppväxt i. Med hänsyn till de beskrivningar som görs av hans hem (fina tavlor, flygel, o.s.v.) verkar familjen tillhöra övre medelklassen. Enligt Brembeck är ett strängt uppfostringsmönster vanligt i dessa sammanhang. Men det finns också flera tecken på att det kanske pågår en klassresa nedåt. De har flyttat in från den fina förstaden till centrala stan. På väggarna gapar hål efter tavlor som sålts. Varken Brembeck eller Lassbo (1988) tar explicit upp just dessa fenomen, men det kan finnas vissa likheter med ensamförälderssitautionen som Lassbo berör. Risken för en ensamförälder är ju att efter en skilsmässa vara tvungen att lämna den standard i boende och ekonomiska förhållanden som tidigare varit för handen. Det handlar ofta om en krympande ekonomi samt ett förändrat socialt liv. Detta beskriver Lassbo samtidigt som han också beskriver den psykiska påfrestning som detta kan innebära. Kanske Eriks pappa, förutom att han faktisk verkar fullständigt galen (min kommentar...), lever i en konstant psykisk stressituation där han tar ut sin frustration på Erik. Archer (1992; ref. i McGurk, 1992) menar att enligt den sociala identitetsteorin är mobilitet mellan statusgrupper tillåtet och acceptera i uppåtgående riktning men inte tvärtom. En individ som går från en högre statusgrupp till en lägre riskerar att drabbas av tydligt avståndstagande. Lassbo menar att ett sådant här psykiskt tryck kan resultera i en låg självuppfattning och i en uppfostringspraxis som är rigid och som undertrycker självständigt beteende hos barnet. När t.ex. Erik kommit hem från internatskolan, 16 år gammal, och talar om vad han ska göra, vilka planer han har för framtiden, så återupptar pappan direkt tråden från tidigare genom att först slå honom i ansiktet ("nässlaget") och sedan kommendera "eftermatenstryk". Denna gång slutar det dock inte riktigt som han tänkt. Boken slutar med att Erik, efter att ha låst dörren om sig och pappan, berättar för pappan hur mycket stryk han kommer att få. Våld, en sista gång, tänker 16-årige Erik, innan han börjar slå. Hur det går denna "sista gång" får vi ej veta, men pappans försök att kväva Eriks vunna självständighet verkar misslyckas. Priset för Erik är att återigen vara tvungen att ta till det våld som han egentligen hatar. Därmed utgör bokens slutpunkt också en final på den dialektiska konflikt som genomsyrat boken och som nu mynnar ut i en ny praxis, ett nytt tillstånd - en startpunkt för något kvalitativt nytt (för att nu använda sig av marxistisk terminologi).

Man måste dock vara varsam med klassmäsiga tolkningar, enligt Bronfenbrenner. Han menar att man inte kan dra kausala samband mellan ett axosystem (t.ex. pappans eventuellt sjunkande status) och individen direkt. Man måste först se hur axosystemet påverkar meso- och mikrosystemet innan man går till individen. Här kan man då kanske tolka in Eriks mor som en lindrande faktor i faderns despotiska beteende, så att en effekt från axonivån lindras av en effekt på mikronivån. Dessutom finns andra lindrande effekter inom andra mikrosystem, t.ex. Eriks simtränare, kompisar i skolan o.s.v.

När det sedan gäller Baumrinds teorier (i Dworetzky, 1995 & Westen, 1999), så kan man placera in faderns uppfostringsmönster inom den auktoritära kategorin. Han är känslomässigt helt avvisande och starkt kontrollerande. Resultatet av denna fostran harmonierar dock inte helt med Baumrinds förutsägelser. Erik verkar inte vända sin aggression inåt utan får t.ex. utlopp för sin frustration i simbassängen, där han simmar längd efter längd som i en dvala för att glömma pappans misshandel. Han uppvisar heller inte någon låg självständighet utan tvärtom en hög självständighet, där han vägrar att underkasta sig. Dessa med teorin inkonsistenta yttringar kan sägas vara en kritik mot Baumrinds teorier, men kan också visa på ett icke harmonierande uppfostringsmönster. Det verkar t.ex. som om pappans och mammans relation med Erik är mycket olika. Mammans omsorg finns närvarande, även om hon verkar vara rädd för sin make. Hon tar t.ex. hand om Eriks skador och vårdar honom omsorgsfullt efter att pappan misshandlat honom. Det är även hon som ombesörjer Eriks plats på internatskolan efter att han blivit relegerad från skolan i Stockholm. Dessutom är pappans sätt att relatera sig till Erik så absurt att Erik nog klarar av att förlägga det destruktiva utanför sig själv och upprätthålla ett internt kontroll-lokus.

Däremot uppvisar Erik själv tendenser till mobbning och aggressivitet mot andra barn under sin tid på skolan i Stockholm. Han leder ett gäng på skolan, där andra måste passa upp på gänget och på dess ledare, Erik. Här uppvisar han alltså ett förtryckande mönster utan att han för den skull verkar inse problematiken i sitt eget beteende eller reflektera självkritiskt. Några direkta skuldkänslor verkar han inte heller dras med. Detta beteende beskrivs av Hoffman (i Westen, 1999) som en eventuell konsekvens av ett auktoritärt uppfostringsmönster. Brooks-Gunn & Paikoffs påstående (i McGurk, 1992) om att familjens interaktionsmönster påverkar sättet att interagera i kamratgruppen, får härmed också en belysning. Sedan förändras Eriks beteende när han kommer till internatskolan. Där är det han själv som bli utsatt för mobbning. Samtidigt är han under denna tid, d.v.s. två år, borta från faderns destruktiva inflytande. Men hans våldsamma kritik mot pennalismen på internatskolan rimmar delvis illa med hans eget beteende på skolan i Stockholm. Men samtidigt ser man här hur resultatet av socialisationen i en miljö visar sig när personen konfronteras med en ny miljö. Enligt Bronfenbrenner är det just så man ser hur spåren från en miljö visar sig i ett barns utveckling. Den miljö som Erik kom ifrån hade på något sätt varit förberedande för internatskolans förtryck. Så istället för att låta sig förtryckas och lyda överheten, hade han en styrka och självständighet att gå emot förtrycket. Men utan stödet från Pierre hade det nog varit omöjligt. Däremot tror jag inte att han hade gett upp. Enda alternativet hade nog för honom varit att fortsätta protestera och slå tillbaka till dess att relegeringen varit ett faktum. Men då hade vi nog inte fått avslöjandena om IB-affären eller Hamiltonromanerna. Så, tack Pierre...

Det är också intressant att titta på eventuella attachment-mönster. Eriks sätt att t.ex. relatera sig till Pierre under internatskoletiden indikerar på att han i grund och botten har en säker attachment, eftersom han aktivt söker stöd och hjälp under svåra stressituationer. Denna tolkning är i alla fall rimlig om man utgår från Simpsons experiment (i Westen, 1999) på attachment-mönster. Detta indikerar också på att hans relation till modern, som tidigare nämnts, kan ha varit betydligt annorlunda än till fadern.

Slutligen några avslutande ord om Parsons strukturfunktionalism (i Cuff & Payne, 1996). På internatskolan försöker rådet och fjärderingarna upprätthålla en balans och jämvikt där systemet bygger på att elever med olika ålder har olika roller och olika mycket makt. Från första stund, när Erik kommer till skolan, startar försöken att socialisera honom till den förväntade roll som han ska spela, nämligen att vara en pass-upp på äldre elever. När Erik vägrar rubbas jämvikten i systemet och en förändring hotar. Hans vägran att acceptera ett förtryckande och ojämlikt system blir en disharmoni, en störning i det sociala maskineriet. Det handlar alltså om en ny praxis, för att återigen tala med Brembeck.

Strukturfunktionalismen har ibland används i ett konservativt och bevarande syfte, eftersom alla förändringar riskar att skapa obalans och disharmoni. Parson och Brembeck riskerar alltså att rejält hamna på kollisionskurs. Var Bronfenbrenner hamnar är jag däremot inte riktigt säker på. I hans system verkar både disharmonier och jämvikt rymmas. En förklaringsmodell som alltså rymmer det mesta. Men är detta bra eller dåligt, att som Brenfenbrenner presentera så flexibla och omfattande förklaringar att allt får plats? Det är en fråga att fundera vidare på.

Utvärdering

Detta har varit en rolig och intressant uppgift. Ämnet är dock stort, varför det är svårt att begränsa sig. Jag har valt ett slags mellanting. Inte en skiss av många områden och inte en fördjupning i bara en enda aspekt. Istället har det blivit en mix av en översikt och fördjupning. Jag är inte riktigt säker på om detta blivit bra. Svagheten ligger nog inte i själva innehållet utan möjligtvis i en lite haltande struktur. Kanske jag skulle ha delat isär mitt andra problemområde i två delar där den ena kunde handlat om socialt arv och den andra om barnuppfostran. Men tiden är lite för kort för att jag ska kunna få distans till mitt eget arbete och därmed kunna bedöma det lite mer utanför mig själv.

Den litteratur som jag använt har varit bra och relevant. En svaghet är dock att jag inte läst Bronfenbrenner direkt utan endast i andra hand. Men det verkar vara stört omöjligt att få låna någon av hans böcker på biblioteket, eftersom de alltid är utlånade. Jag tycker dock att det fungerat ganska bra ändå att läsa om honom och hans teorier i andras böcker. Slutligen kan väl konstateras att när det gäller framtida inlärningsbehov så finns det hundratals böcker och artiklar, som jag skulle vilja läsa. Ämnet är nämligen både intressant och gigantiskt.

Referenser

Bernstein, D. A., Clark-Stewart, A., Roy, E. J. & Wickens, C. D. (1997). "Psychology". Boston: Houghton Mifflin.

Brembeck, H. (1997). "Efter Spock: Uppfostran idag". Göteborg: Etnologiska Föreningen i Västsverige.

Cronlund, K. (1996). "Utveckling, livsvillkor och socialisation". Stockholm: Bonnier utbildning.

Cuff, E. C. & Payne, G. C. F., red. (1996). "Samhällsvetenskapliga perspektiv". Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Dworetzky, J. P. (1995). "Human Development: A Life Span Approach". S:t Paul, Minnesota: West Publishing Co.

Guillou, J. (1981). "Ondskan". Stockholm: Nordstedts Förlag

Lassbo, G. (1988). "Mamma - (pappa) - barn: En utvecklingsekologisk studie av socialisation i olika familjetyper". Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

McGurk, H., ed. (1992). "Childhood Social Development: Contemporary Perspectives". Hove: Lawrence Erlbaum Associates.

Miller, P. H. (1993). "Theories of Developmental Psychology". New York: W. H. Freeman and Company.