Detta kan synas vara ett märkligt citat att inleda med. Men det fångar komplexiteten i bilden av denne man som så oftast nämns med avsky och avståndstagande. Och visst finns det många avskyvärda moment i den märkliga politiska karriär som skomakarpojken Josef från Kaukasus fick vara med om. Men det finns också andra sidor att upptäcka. När man sätter sig in i historien bakom denne man, upptäcks en mångfacetterad bild, som oftast är ganska motsägelsefull. Denna paradox, som gör honom så svårfångad, både tjusar och skrämmer. Jag tror att hans liv och politiska gärning kommer vara av intresse under många år. Inte bara för att konsekvenserna av hans gärning är enorma. Utan också p.g.a. den där komplexiteten och mångfacetterade framtoningen som ett studium av honom ger. Detta gör att han kommer fortsätta förarga och väcka både avsky och beundran.

Syfte och frågeställningar

Mitt syfte är att i denna uppsats jämföra och analysera hur delar av svensk press beskrev personen Josef Stalin i samband med två - för Stalin och för omvärlden - viktiga och omskrivna utrikespolitiska händelser: Molotov-Ribbentroppakten samt upplösningen av Komintern (tredje internationalen). Syftet är också att jämföra den bild som förmedlas genom svensk press med dagens forskningsläge angående Stalinbilden. Naturligtvis kan inte de två händelserna, Molotov-Ribbentroppakten och Kominterns upplösning, i sig undantas från granskning men det utgör endast ett bisyfte.

För att genomföra mitt syftet har jag brutit ner det i två huvudsakliga frågeställningsområden: (1) Hur såg bilden av Stalin ut i de tidningar som valts? Kan tidningarnas ideologiska grund ses påverka dess bild av Stalin samt dess analys av hans agerande? Förändras bilden av Stalin mellan Molotov-Ribbentroppakten och Kominterns upplösning? I så fall på vilket sätt? Blir bilden mer positiv, negativ eller nyanserad? (2) Vilken aktualitet för forskningsläget har den svenska pressens analyser och förklaringar av Josef Stalin, under nämnda period? Hur analyseras och kommenteras Stalins roll för bolsjevismen och Sovjetunionen? Ansluter pressens Stalinbild till dagens forskningsläge? I så fall på vilket sätt? Ansluter den till vissa teorier men inte till andra?

Metod

För att genomföra mitt syfte har jag dels studerat ett flertal historiker och forskare, både svenska och utländska. Av så enkla skäl som begränsad tid och begränsat utrymme, har jag i första hand koncentrerat mig på den forskning som producerats i Sverige. De utländska historiker som jag studerat har jag valt utifrån de referenser och fotnoter som jag funnit i det svenska materialet. Jag har därigenom försökt att åtminstone pricka in några av de mer kända internationella forskarna. Jag har också medvetet försökt studera och finna olika teorier och förklaringsmodeller till Stalins person och maktutövning. En av de böcker som jag mest grundligt studerat, Ryssland - ett annat Europa (se litteraturlistan), är just en sådan bok där ett flertal forskare, med olika teorier och förklaringsmodeller, deltagit.

Som bakgrunds- och inläsningsmaterial till Stalins liv har jag använt mig av den biografi som av många forskare anses vara den bästa, Stalin: A Political Biography av Isaac Deutscher (litteraturlistan). Han var själv aktiv kommunist i Polen innan han "hoppade av" och flyttade till England där han sedan arbetade som journalist och skribent.

När det handlar om det tidningsmaterial som jag arbetat med, har jag valt tre olika tidningar: Den kommunistiska Norrskensflamman (Nfl), Social-Demokraten (SD) och högerns Svenska Dagbladet (SvD). Orsaken till mitt val av Norrskensflamman var att andra som genomfört liknade pressanalyser i första hand använt sig av Ny Dag - kommunisternas officiella partitidning. Jag har t.ex. läst Yvonne Hirdmans avhandling Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945 (litteraturlistan), där hon till stor del utgår från Ny Dags material. Jag tyckte därför att det var intressant att använda en tidning som inte analyserats på samma sätt tidigare. De övriga två tidningarna valde jag utifrån en önskan att nå en så stor bredd som möjligt. Valet föll därför på den största av socialdemokraternas tidningar samt dito av högerns tidningar.

Jag är naturligtvis medveten om begränsningen i det underlag som jag utgår från, både avseende tidningar eller forskningsmaterial. Det finns enorma mängder litteratur och artiklar producerade om Sovjetunionen, stalinismen och Josef Stalin. Att endast använda mig av tre tidningar och endast analysera två tidpunkter, är naturligtvis knutet till uppsatsens begränsade omfattning och tid. Jag tror emellertid att just dessa tidningar visar på de viktigaste och mest tongivande Stalinbilder som fanns. De två tidpunkter jag valt har valts utifrån det faktum att det handlar om överraskande händelser där Stalin spelade en viktig roll och som därför borde orsaka en livlig journalistisk aktivitet angående Stalin som person.

När jag studerat tidningsmaterialet har jag begränsat mitt tidsmässiga urval på följande sätt. I Hirdmans avhandling (se ovan) framgår att båda händelserna kom som en fullständig överraskning för det svenska kommunistpartiet. Därigenom slapp jag studera en mängd kommunistiskt tidningsmaterial från tiden före båda händelserna för att eventuellt se om en förvarning till vad som skulle komma kunde ses. Men för att ändå läsa in mig i den tidningsdebatt som pågick samt få en "bakgrundsmiljö" valde jag att starta mitt studerande en månad före respektive händelse, d.v.s. från och med slutet av juli 1939 och slutet av april 1943. När det gäller Molotov-Ribbentroppakten, så följde jag debatten och avtalets konsekvenser fram till i slutet av oktober 1939. Därmed täckte jag in de omedelbara följderna för Polen och Baltikum, medan jag undantog Finland av utrymmesskäl. När det gäller Kominterns upplösning drog jag ett streck vid månadsskiftet juni/juli 1943. Jag hade tänkt följa debatten en månad till men då skriverier och analyser avtog ganska snabbt, drog jag mitt streck en månad tidigare.

Begrepp och disposition

Centralt för denna uppsats är det jag kallar Stalinbilden. Jag är medveten om att ordet bild i sig är mycket luddigt. Därför behöver begreppet förklaras. Med Stalinbilden menar jag den förklaring och analys som görs av personen Josef Stalin. Inte i första hand hans politik eller agerande. Det handlar snarare om mannen bakom politiken. Hur beskrevs han? Hur analyseras och förklaras hans handlande? Hur beskrevs hans person? Frågan är inte främst vad han gjorde eller sa utan snarare vem han var, vilket å andra sidan visar sig i både ord och handling.

Alla hänvisningar till böcker, tidningar eller artiklar som sker fortlöpande i texten eller i fotnoter är förkortade. För fullständiga titlar samt utgivningsår o.s.v., se litteraturlistan längst bak.

När det sedan handlar om min disposition, så följer den följande upplägg. Först ger jag kortfattad en bakgrundsbild av vem Stalin var. Detta sker utifrån två olika infallsvinklar. Först beskriver jag Stalins väg från Kaukasus till Kreml, d.v.s. en sammanfattning av Stalins politiska liv fram till dess att han totalt kontrollerade makten i Moskva. Därefter redogör jag kortfattat för Stalins inflytande och agerande i Sovjetunionens utrikespolitik. Redogörelsen tar sin början i och med Kominterns grundande och avslutas med dess upplösning.

Därefter redogör jag för forskningsläget, som jag delat upp i tre delar. Dels berör jag något som jag kallat Stalin i historiens ljus som behandlar forskningens försök att förklara Stalin utifrån Rysslands och Sovjetunionens historia. Vidare så berör jag i Stalin som unik företeelse forskare som ser Stalin som något unikt i historien. Slutligen redogör jag i Stalin - kontinuitet eller brott med leninismen för olika synpunkter inom forskningen angående relationen mellan Lenins och Stalins politik. Därefter följer också en sammanfattning och personlig reflektion.

När det sedan handlar om själva tidningsanalysen sker den i flera steg. Jag undersöker varje tidning för sig där först dess ideologiska bakgrund studeras. Därefter följer en analys av den Stalinbild som tidningen förmedlar och bildens eventuella utveckling över tid. Efter att tidningarna analyserats på detta sätt följer en sammanfattning med slutsatser och jämförande analys där alla tre tidningarna behandlas samtidigt.

Sedan kommer jag till tidningsmaterialets jämförelse med forskningsläget, där jag undersöker om tidningarnas analyser ger något stöd till och har någon aktualitet i jämförelse med dagens forskningsläge.

Slutligen följer en avslutning, som innehåller både en kort sammanfattning av uppsatsens viktigaste punkter samt avslutande slutsatser som jag anser att man kan dra av den samma. Eftersom jag fortlöpande ger både sammanfattningar och slutsatser i texten är denna avslutning kort och just vad den heter, en avslutning.

Man kan alltid ställa frågan varför jag valt just detta upplägg. Det är naturligtvis en berättigad fråga eftersom det finns många alternativa dispositioner. Att jag valt denna disposition motiveras utifrån en analytisk ansats parat med en vilja till lättöverskådlighet. Pressanalysen skulle t.ex. kunnat följa ett rent analytiskt upplägg där alla tre tidningarna samt forskningsläget analyserats fortlöpande - grupperat efter olika händelser eller frågeställningar. Den dispositionen skulle dock förlorat i översiktlighet då den förhindrat möjligheten att direkt finna önskad tidning och dess kommentarer. Jag menar att min uppdelning gör det enklare att söka i tidningsanalysen samtidigt som den analytiska ansatsen är tydlig i den fortlöpande redovisningen av sammanfattningar, slutsatser och jämförande analyser. Den korta avslutningen samt redovisningen av sammanfattningar och slutsatser fortlöpande i texten, motiveras utifrån läsbarhet. Jag tycker personligen att uppsatser utan fortlöpande analyser är tråkiga att läsa. Jag tycker därför att det är bättre att infoga analysen successivt, än att samla allt till avslutningen.

Bakgrund

Josef Stalins politiska liv - från Kaukasus till Kreml

De närmaste åren var Josef Vissarionovitj Dzughashvilij, numera kallad Koba, djupt engagerad i att mobilisera ett arbetarmotstånd i Kaukasus. Tsarens hemliga polis, Ochrána, började eftersöka honom, och han blev därmed en underjordisk revolutionär. I april 1902 arresterades han för första gången. Under tiden i fängelse valdes han in i exekutivkommittén för den all-kaukasiska federationen av socialdemokratiska grupper. Han deporterades till Sibirien men rymde och återkom till Tbilisi i början av 1904.

När den blodiga söndagen ägde rum 1905 slöt Koba upp med ett upprop om arbetaruppror. Han agerade nu som en regional, kaukasisk revolutionär. Det är också nu som Lenin får upp ögonen för honom. Koba får en viktig roll i att bygga upp partiets militära gren i den kaukasiska regionen.

Under perioden 1907 till 1917 förändrades den kaukasiske Koba till den nationelle revolutionären Stalin. Detta skedde trots att han tillbringade nästan sju av åren i fängelse eller på flykt. Kobas stjärna var under stigande inom partiet. På hans förslag startades en nationell partitidning, Pravda, där han själv blev en av redaktörerna.

I februari 1912 arresterades han på nytt och deporterades till Sibirien. Han återfick inte friheten förrän i början av 1917. När revolutionen bröt ut i februari återvände han till Petrograd och tog ledningen i partiet tills bland andra Lenin återvänt från exilen.

Nu påbörjades ett idogt arbete för ett bolsjevikiskt maktövertagande. Det gällde att vinna över mensjevikiska arbetare och få majoritet i sovjeterna. Stalin utförde under denna tid ett mycket viktigt arbete som organisatör i bakgrunden. Även om hans roll var relativt anonym satt han i partiets yttersta ledning och var också redaktör för Pravda. När Lenin och andra ledande personer tvingades fly p.g.a. oroligheter i mitten av sommaren tog Stalin återigen ledningen för partiet. Under höstkanten återkom successivt flera av partiets ledare och Stalin drog sig återigen tillbaka. I samband med ett från militären misslyckat försök till statskupp i september, fick bolsjevikerna majoritet i flera sovjeter. Den 25 oktober 1917, enligt den gamla kalendern som användes före revolutionen, beslöt majoriteten av bolsjeviker på Sovjetkongressen att stödja det påbörjade upproret. Oktoberrevolutionen var därmed ett faktum.

Stalins roll under själva maktövertagandet var förvånansvärt anonym. Hans namn lyser med sin frånvaro, vilket bl.a. besvärade de officiella biografiförfattarna senare. Hans texter i Rabochi Put (Pravda hade bytt namn), som dessutom skrevs anonymt, är i princip det enda som märks av honom under själva revolutionens dagar.

Det var under oroligheterna efter själva revolutionen och under det följande inbördeskriget som Stalin steg till partiets yttersta topp. Flera av partiets ledande män ville samarbeta med mensjevikerna. Men kravet från mensjevikerna var att Lenin och Trotskij skulle bort. Stalin i sin tur backade upp både Lenin och Trotskij och i samband med att flera av partiets ledande män successivt flyttades undan från sina ledarpositioner steg Stalin i hierarkin. Lenin, Trotskij och Stalin blev partiets ledande trojka.

Stalin ägde en analytisk och administrativ förmåga och han arbetade hårt och uthålligt. Allt mer ansvar kom också av Lenin att läggas i hans händer. Han besatte flera mycket viktiga och inflytelserika poster och den 3 april 1922 utsågs han till partiets generalsekreterare. Knappt ett år senare, svag i sviterna efter två hjärnblödningar, hade det dock gått upp för Lenin att han samlat för mycket makt i Stalins händer. Lenin drabbades dock av sin tredje hjärnblödning vilket hindrade hans och Trotskijs planer att offentligt gå emot Stalin. Lenins politiska liv var därmed slut och den 21 januari 1924 dog han.

När sommaren 1939 inträdde, strax före andra världskrigets utbrott, satt på alla plan i den sovjetiska partiapparaten trogna medarbetare som skolats och uppfostrats i sann stalinism. Skomakarpojken Josef Vissarionovitj Dzugashvili var Sovjetunionens ohotade härskare.

Utrikespolitik under Stalin - Komintern och Molotov-Ribbentroppakten

Komintern kom att starkt domineras av det ryska kommunistpartiet; speciellt efter att man 1920 antagit de 21 villkor för medlemskap, som Lenin och Trotskij varit med om att utforma. På medlemspartierna i Komintern ställdes mycket specifika krav. De var t.ex. tvungna att rensa ut alla reformistiska element och endast föra en genuin kommunistisk propaganda. Alla beslut som fattades av Komintern och dess exekutivkommitté var bindande för dess medlemmar.

Successivt, i takt med att Stalins inflytande ökade, blev Komintern allt mer en utpost till det ryska kommunistpartiet. När "Socialismen i ett land" - steg för steg - blev den rådande ideologin i Sovjetunionen, fick andra nationella kommunistpartier också underordna sig detta.

Under Kominterns första år, fram till Lenins död, hade Komintern en viktig roll att spela och fyra kongresser genomfördes. Efter Lenins död tills Komintern lades ner 1943, genomfördes endast tre kongresser. Komintern förvandlades successivt från att främja spridandet av revolutionen, till att vara en internationell stödorganisation som tjänande den sovjetiska statens diplomatiska intressen i utlandet. Maktkampen som pågick inom det sovjetiska partiet, avspeglade sig kraftigt på Kominterns arbete. Posterna inom Komintern besattes successivt av Stalintrogna, vilket ledde till att Stalin på sikt också lyckades kväsa den utländska opposition som riktades mot honom.

Under mitten av 20-talet kan man se en tydlig trend av avspänningspolitik från Sovjets och Kominterns sida. Världsrevolutionen tonades ner och fredlig samexistens lyftes fram. Men Sovjetunionen i synnerhet och kommunister i allmänhet, behandlades fortfarande med stor misstro. I slutet av 20-talet svängde politiken. En betydligt hårdare ton gentemot omvärlden inleddes. Stalin slog fast att fascister och socialdemokrater endast var ett komplement till varandra; att de egentligen var tvillingar och att socialdemokraterna var fascisternas moderata flygel. Allt samarbete mellan Kominterns medlemspartier och socialdemokrater förbjöds. 1935 ägde ånyo en kraftig policyändring rum. Stalin proklamerade demokratins försvar gentemot fascismen. Den tidigare fördömelsen av socialdemokrater, militarism och nationellt försvar upphävdes. I land efter land upprättades nationella kommunistiska folkfronter gentemot fascismen.

Under 20- och 30-talet pågick ett intensivt arbete från Stalins sida att säkra Sovjetunionens situation inför det kommande storkrig som han var övertygad om skulle bryta ut mycket snart. Sovjets relationer till Tyskland hade försämrats mycket kraftigt efter Hitlers maktövertagande och Stalin fruktade ett angrepp därifrån. Otaliga förhandlingar fördes med bl.a. Storbritannien och Frankrike då Stalin lade fram förslag på allianser med garanti för varandras säkerhet. Men av alla dessa försök utmynnade inget i något verkligt resultat.

Frustrerad åsåg Stalin sedan hur västmakterna kompromissade gång på gång med Hitlers anspråk och expansioner. Han misstänkte troligtvis att Storbritannien och Frankrike önskade ett tyskt anfall på Sovjet. I det perspektivet skulle Sovjetunionen få det synnerligen problematiskt eftersom den västliga gränsen var svår att försvara.

Efter München-överenskommelsen då Frankrike och Storbritannien lät delar av Tjeckoslovakien hamna under tyskt styre började troligen Stalin undersöka möjligheterna att återupprätta sina tidigare goda relationer med Tyskland, som hade rått innan Hitler kom till makten. Under våren 1939 inleddes trevande förhandlingar, som accentuerades under sommaren. Samtidigt förde Stalin fortfarande förhandlingar med Storbritannien och Frankrike vilket dock inte ledde till något resultat. När så Sovjetunionen och Tyskland kom överens om en nonaggressionspakt som offentliggjordes den 23 augusti 1939, hade Stalin lyckats att för Sovjetunionens del skjuta upp kriget. Intressant i sammanhanget är också att den västvänlige judisk-ryske utrikesministern Litvinov nu fått ge plats för den mer västfientlige ryssen Molotov.

Avtalet fick emellertid katastrofala följder för bl.a. Polen och de baltiska länderna, som därmed i princip var dödsdömda. Åtta dagar efter att avtalet tillkännagivits angrep Tyskland Polen. Andra världskriget var ett faktum. I mitten av september besatte Ryssland östra Polen och inom ytterligare en månad hade Ryssland slutit avtal med de baltiska staterna, vilket senare ledde till annektering.

De nationella kommunistpartierna svängde nu från sitt motstånd mot Hitler och började istället motverka själva kriget. Inte förrän relationerna på nytt började svalna mellan Sovjetunionen och Tyskland återupptog de nationella kommunisterna motståndet mot nazismen. Efter att Sovjetunionen angripits av Tyskland i juni 1941, proklamerade alla nationella kommunistpartier det nationella försvaret mot Hitler.

Kriget mot Tyskland fick mycket stor betydelse för utvecklingen i det stalinistiska Sovjetunionen. Vid två tillfällen var Sovjetunionen mycket illa ute. Först vid Moskva i december 1941 och sedan vid Stalingrad knappt ett år senare. I samband med Röda arméns motattack vid Stalingrad lyckades man skära av de tyska linjerna och vända kriget. USA och Storbritannien hade lovat att under 1942 landstiga från väster och därmed upprätta ett tvåfrontskrig mot Tyskland. Stalin hade dock tidigare misstänkt att USA och Storbritannien skulle sluta separatfred med Tyskland och låta Sovjet strida ensamt. När så Churchill informerade Stalin i augusti 1942, att de skulle skjuta upp invasionen och istället landstiga i Nordafrika, blev Stalin ursinnig. Situationen för Röda armén var vid denna tidpunkt fortfarande mycket svår. Att man på egen hand ändå lyckades besegra det tyska Wehrmacht och vända kriget under hösten och vintern 1942-43, gav Stalin, Röda armén och det sovjetiska folket en enorm självkänsla och stolthet.

Resultatet blev en nationell - ja rent av nationalistisk - rörelse i Sovjetunionen. Stalin återupplivade traditioner från tsartiden som appellerade till den nationella slaviska identiteten. En dualism växte fram. Å ena sidan leninistisk sovjetisk bolsjevism och å andra sidan nationalistisk rysk traditionalism. Dessa två var i grund oförenliga, men levde likväl sida vid sida.

Stalin genomförde sedan under 1943 flera steg som tydligt fjärmade Sovjetunionen från bolsjevismen och den internationella socialistiska revolutionen. Redan tidigare hade Kominterns verksamhet förändrats. Stalin hade instruerat dess medlemspartier att stödja kampen för demokrati och inte utnyttja kriget för att ta makten genom en proletariatets revolution. Den 22 maj 1943 upplöste Stalin den Kommunistiska Internationalen. Han bidrog på så vis till att alliansens mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien, förstärktes. Den 4 september samma år förvånade Stalin omvärlden genom att återupprätta den ortodoxa kyrkan. Dessutom infördes en ny rysk-sovjetisk nationalsång som ersatte Internationalen.

2. Forskningsläge

Stalin i historiens ljus

Personlig bakgrund och slavofil inriktning

Enligt Deutscher påverkade också Stalins bakgrund hans val att bli en bolsjevik och inte mensjevik. Lenins elitteori med professionella revolutionärer attraherade Stalin eftersom det gav honom en möjlighet att bli utvald och få en stor betydelse.

Deutscher menar att Stalin historiskt sett ansluter till traditionen av 1800-talets slavofiler som innebar att Ryssland skulle finna sin egen specifika roll och identitet, utan inflytande från det dekadenta Västeuropa. Orsaken till att Stalin kom att fullfölja denna tradition finner Deutscher bl.a. i det faktum att Stalin aldrig gick i landsflykt. Överhuvudtaget var Stalin aldrig utomlands någon längre period. Skillnaden gentemot t.ex. Lenin och Trotskij är i detta avseende slående. Stalin såg inte åt väst utan åt öst, mot Asien. Stalins projekt "Socialismen i ett land" ansluter, enligt Deutscher, just till denna slavofila tradition. Idén om "Socialism i ett land" var också, enligt Deutscher, riktad mot Trotskijs idé om den permanenta revolutionen. Revolutionen i Västeuropa hade uteblivit och enligt Trotskijs idéer innebar detta att den ryska revolutionen på sikt skulle misslyckas. Stalins idé om att det var möjligt att genomföra socialismen i ett land - Ryssland - var bland många partiarbetare mycket välkommen. Vi, Ryssland, kan klara av detta själva, var förenklat Stalins budskap. I Stalins ideologi förvandlades det perifera Ryssland till händelsernas centrum. Kommunismen blev nationalistisk. I detta fann Stalin det stöd som behövdes för att slutgiltigt besegra både Trotskij och sina forna bundsförvanter och ta över makten.

Kristian Gerner ansluter också delvis till denna slaviska tolkningsmodell i sitt kapitel Ryssland: Statsbildningen som historiskt problem i boken Ryssland - ett annat Europa. Han pekar på en slavisk intrig mellan flera länder och folk som kan göra anspråk på att ha rötter i det område där den första slaviska statsbildning, Rus, låg. Det handlar främst om Ryssland, Polen, Ukraina, Litauen och Vitryssland - och till viss del även Sverige. Genom historien har kampen stått om detta ursprungsområde med Kiev, som alla ryska städers moder, i centrum. I och med segrarna under andra världskriget lyckades Stalin återförena alla områden som ursprungligen ingått i den gamla Kievstaten.

Totalitär tradition

Stalins maktutövning ansluter också, enligt Gerner, till en totalitär mongolsk tradition. Under första halvan av 1200-talet invaderades och ockuperades Kievstaten av Gyllene Horden. Den maktställning som byggdes upp behölls till 1480, då mongoloket avkastades. Under denna tid hade Moskva växt fram som områdets centrum. Dess storfurste var mongolkhanens länk till den ryska befolkningen. Det allmäneuropeiska feodala mönstret undanträngdes för ett strängt auktoritärt styre. Därefter löper det, enligt Gerner, en totalitär mongollinje via Ivan den Förskräckliges säkerhetspolis - den ytterst grymma Oprítjnina - via Peter den Stores angiverisystem och torterare, över Nikolaus I:s gendarmeri och beryktade tredje avdelning och de sista tsarernas Ochrána till Lenins Tjeka och Stalins NKVD.

Expansion av imperiet samt idétradition

Klas-Göran Karlsson skriver i sitt kapitel Riket utan gränser i boken Ryssland - ett annat Europa att Moskva ständigt utvidgat sitt område från det att man intog Novgorod och besegrade mongolerna vid slutet av 1400-talet. Denna ryska expansionstradition anslöt sig, enligt Karlsson, senare Stalin till.

Kristian Gerner visar också i sin text (se ovan) på den ortodoxa idétraditionens roll för Sovjetunionen och Stalins maktställning. Gerner menar att bakgrunden till splittringen mellan Öst- och Västeuropa finns i den splittring som ägde rum mellan Öst- och Västrom. Ryssland och flera av Östeuropas länder har funnits inom den Östromerska - ortodoxa - sfären medan Västeuropa sorterat under den Västromerska - katolska - sfären. Han visar i sin text hur djupt denna skillnad påverkat relationerna mellan östra och västra Europas stater. Moskva såg sig vid 1500-talets inledning, efter Konstantinopels fall, som arvtagare till det sanna romarriket; Moskva var det Tredje Rom. Samtidigt som Västeuropa genomlevde renässansen med dess födande av individualismen, betonades i Moskva, enligt den ortodoxa traditionen, en kollektivistisk och antiindividualistisk hållning, som uttrycktes i att alla människor hör samman i tron omslutna av den kyrka som kejsaren - tsaren - beskyddar.

Den bolsjevikiska revolutionen 1917 ansluter, enligt Gerner, till den bysantinska imperietraditionen. Det missionerande och isolationistiska östromerska arvet återuppstod. Men nu ympades även Marx lära om världsrevolutionen in i föreställningen om Moskva som det Tredje Rom. Moskva blev ju också säte för den Tredje Internationalen, Komintern, vilket innebar att alla världens kommunister skulle ledas från det ideologiska centrumet, Moskva. Skillnaden mot den bysantinska och moskovitiska varianten var att nu sammanföll den politiska och andliga makten helt och hållet. Generalsekreteraren, Stalin, blev både tsar och patriark.

Enligt Gerner präglades även den ryska bolsjevikiska politiken av den ortodoxa världsbilden. Den ser livet i svart och vitt. Ingen skärseld finns - inget väntrum innan himmel eller helvete. Det finns således inget utrymmet för omprövning eller kompromisser. Vinnaren tar allt. Förloraren får ingenting. Enligt Gerner har det alltså inte funnits något utrymme för varken kompromiss och förhandling i rysk politik. För att förstå Stalin behöver man se denna bakgrund av bysantinsk-ortodox idétradition.

Stalin som unik företeelse

Terror och förföljelse

Enligt Gudrun Persson var det som ägde rum i Ryssland från och med 1917 något unikt och nytt i historien. Hon menar i sitt kapitel I krigets skugga i boken Ryssland - ett annat Europa att bolsjevikerna förde ett krig mot den egna befolkningen, som saknar motstycke i den ryska historien. Enligt Persson uppgår offren till minst 10 miljoner människor i det krig som inte visste av någon fred.

Enligt Persson var hungersnöden i början på 30-talet ett led i bolsjevikernas krig mot den egna befolkningen. Ingenting gjordes för att lindra svälten. Tvärtom uppmanades partifunktionärer till brutalitet mot de svältande. "Krig genom svält" uppges Stalin ha kallat denna hungersnöd.

Både när det gäller Tjekan och lägervärlden, menar Persson att Stalins och bolsjevismens Sovjetunionen var unikt. Tsarens hemliga polis, Ochránan, hade också förföljt och röjt undan oliktänkande men Tjekans utrensningar endast under de först fyra åren översteg, enligt Persson, Ochránans under ett helt sekel. Samma jämförelse görs mellan tidigare tiders slavarbete i Ryssland och den lägervärd som byggdes upp efter 1917. Slavarbetet under Stalins industrialisering under 30-talet sägs ha utgjort 25% av den totala arbetskraften.

Stalin - kontinuitet eller brott med leninismen

Isaac Deutscher menar att det förbud mot inre och yttre opposition, som genomfördes under Lenins ledning, utföll till Stalins fördel när det gällde möjligheter till avancemang. Den tidigare så kreativa debatt där olika åsikter fritt kunnat dryftas ströps. Denna förändring främjade administratörer, partifunktionärer och byråkrater framför ideologer, tänkare och debattörer. Trotskij, Kamenev, Sinoviev, Bucharin m.fl. som var lika lysande tänkare, ideologer och debattörer som Stalin var administratör och partifunktionär, förlorade på sikt på denna förändring medan Stalin vann på den.

Sammanfattning forskningsläget

Två viktiga frågeställningar lyser ständigt igenom i det material som historieforskningen producerat om Josef Stalin. För det första frågar man sig: Var Stalin en konsekvens av den ryska historien eller ett brott mot den? En del forskare ser honom som en produkt av den miljö och historiska bakgrund som han hade. För att förstå honom och hans agerande måste man då analysera hans rötter i den ryska historien samt hans enkla och ortodox-religiösa bakgrund. Alltså: Stalin måste och kan förstås utifrån sina historiska förutsättningar och den miljö som format honom. Andra forskare ser hans regim som ett unikum som aldrig tidigare förekommit. Tendenser till stalinismens yttringar kan ha visat sig tidigare men inte alls i den omfattning som kom till uttryck under Stalin själv. Alltså: Stalin är en extraordinär person - a self made man - som visserligen kan ses efterfölja vissa historiska tendenser men som ändå måste anses unik då konsekvenserna historiskt sett bryter mot den rysk-historiska bakgrunden och traditionen. I det perspektivet kan Stalin egentligen inte förstås.

Den andra frågan som forskarna är oense om är om Stalin var en konsekvens av leninismen eller ett brott mot den. Vissa menar att Stalin helt naturligt byggde vidare på den grund som Lenin lade och att Lenin i själva verket gjort allt för att bana vägen för Stalin. Andra pekar på skillnaderna i Stalins och Lenins maktutövning och menar att Stalins Sovjetunionen klart skiljer sig från den stat som Lenin velat bygga.

Personlig reflektion

Personligen anser jag efter min läsning av olika forskares material att de historiska rötterna måste ges ett betydande förklaringsvärde. Stalin kan förstås, anser jag, utifrån de historiska rötter som belyses hos t.ex. Gerner, Karlsson, Pipes och Deutscher. Det innebär dock inte att jag anser att man kan försvara följderna av hans maktutövning. Men jag tror inte att stalinismen uppstod ur intet, utan istället ansluter till en lång och mångskiftande rysk historia. När det sedan gäller relationen mellan stalinismen och leninismen, så ansluter jag mig till t.ex. Medvedev, Himmer och Cohen, som menar att det inte finns en direkt kontinuitet mellan Lenin och Stalin. Visserligen ser jag den bas som Lenin byggde upp för Stalin. Men det faktum att Stalin sedan drev utvecklingen åt ett håll som Lenin inte tänkt visas bl.a. av att Lenin planerade gå emot Stalin offentligt då han hindrades av sin tredje hjärnblödning. Stalin var dessutom en stark motståndare till NEP-politiken som infördes genom Lenins tillskyndan. Detta kan också förklara räfsten mot Lenins gamla garde som inleddes efter att NEP avskaffats och "Socialismen i ett land" börjat genomföras 1928. Utvecklingen kunde emellertid tagit en mängd olika riktningar. Hur Sovjetunionen skulle sett ut under Trotskijs, Kamenevs eller Bucharins ledning kan bara spekuleras i. Men eftersom maktstriden mellan Stalin och dessa herrar inte upphört förrän flera år efter Lenins död, var den ingalunda avgjord på förhand. Å andra sidan kan inte Lenins blodiga grundläggande av Sovjetstaten förnekas. Stalin byggde vidare på denna blodig grund och genomförde en lika makalös som skoningslös utrensning. Den utvecklingen var dock, tror jag, inte oundviklig - än mindre av Lenin planerad.

3. Tidningsanalys

Hur ser den ideologiska bakgrund ut som kan sägas motivera den bild som de olika tidningarna ger av Stalin. Hur såg bilden av Stalin ut i de tidningar som valts? Kan en förändring skönjas av Stalinbilden mellan Molotov-Ribbentroppakten och Kominterns upplösning? I så fall hur förändras bilden? Kring dessa frågor kommer hela kapitel 3 att röra sig. Därigenom ämnar jag ge svar som svarar upp mot uppsatsens syfte och frågeställningsområde ett.

Norrskensflamman (Nfl) och fredsfursten

Ideologisk grund

Genomgående undviker Nfl och andra svenska kommunistiska tidningar att fokusera på personen Stalin. Nfl hänvisar oftare till t.ex. partiet, Moskva, Sovjetunionen eller till en grupp av ledande personer.

Orsaken till denna försiktighet kan som jag ser det förklaras på två sätt. Dels kan det handla om en ideologisk motivering där man helt enkelt menar att det är och ska vara ett kollektiv som står i ledningen i Moskva och att Nfl därmed ser fokuseringen på Stalin som olycklig och felaktig. Å andra sidan skulle det kanske kunna finnas en oro för omvälvningar i Moskva. Moskvaprocesserna, då en mängd utav partiets tidigare ledare avrättats, har nyss avslutats. Kanske finns en oro för en motreaktion då andra ledare skulle kunna göra sig av med Stalin? I så fall är det klokt att inte fokusera för mycket på personen Stalin för att inte få problem om han skulle avsättas.

Problem

Vissa analyser blir således tämligen halsbrytande och även tragikomiska - i historiens ljus. Den 1 september kunde man t.ex. läsa i Nfl:s ledare - samma dag som Tyskland inledde sitt anfall mot Polen - att världen väntat krig i en vecka men att spänningen nu börjar släppa. Vidare skrivs att om en uppgörelse nu skulle komma till stånd angående Polen, så skulle den, efter nonaggressionspakten, bli mycket bättre än innan pakten ingicks. Nfl påpekade också tidigare, den 23 augusti, att Sovjetunionen är alla småstaters vän och att man inte alls bedriver en politik som går ut på en indelning i inflytelsezoner. Därför är, menar man, all fruktan ogrundad och onödig.

Enligt den ideologiska bakgrund som Nfl verkade i, så kunde inte Moskva ha fel. Detta lyser igenom i ett flertal, likt ovan, halsbrytande förklaringar, främst när det rör Molotov-Ribbentroppakten. Alla vändningar i Moskvas agerande förklaras som en långsiktig och genomtänkt politik. Moskva har inte ändrat sin politik, det är alla andra som ändrar sin politik.

18:e partikongressen

Utifrån samma ideologiska grund slår Hilding Hagberg fast i Nfl den 7 oktober att Estland, Lettland och Litauen kan känna sig mycket säkra på sitt oberoende och sin framtid eftersom det fredsälskande Sovjetunionen tagit länderna under sitt beskydd mot de engelska och tyska hoten. De baltiska staternas integritet är garanterat av den enda makt i världen som har det nationella självbestämmandet som sin princip för sin politik och inte enbart för att dölja nationellt förtryck, säger Nfl:s ledare den 12 oktober. Några dagar senare, den 16 oktober, publiceras också ett brev från den litauiske utrikesministern där han tackar Stalin för hans förståelse för det litauiska folkets önskningar och för att han själv deltagit i förhandlingarna som lett fram till förstärkta vänskapsband mellan det ryska och litauiska folket.

Stalinbildens utveckling och eventuella förändring

Genomgående, både vid nonaggressionspakten och vid Kominterns upplösning, så framställs Stalin som en mycket skicklig analytiker som förmår avslöja den kapitalistiska världens konspirationer. Exempelvis refereras i Nfl den 5 september 1939 ett tal av Molotov, där man skriver att Stalin, på den 18:e partikongressen, lyckades slå huvudet på spiken i sin analys av västvärldens försök att hetsa Tyskland till krig mot Sovjetunionen. Stalins avslöjande ledde enligt referatet fram till Tysklands förändrade politik gentemot Sovjet och därmed till nonaggressionspakten. I samband med Kominterns upplösning beskriver Nfl, den 28 maj 1943, återigen ett tal av Stalin. Detta hölls den 6 november 1942 där han sägs ha formulerat den brittisk-rysk-amerikanska koalitionens handlingsprogram och samtidigt analyserat hela den historiska situationen sådan den uppstått genom nazismens hot att förinta och förslava de frihetsälskande folken. Händelseförloppet sedan dess har bekräftat Stalins ord, heter det.

Förändring av bilden?

Samtidigt kan en viss förskjutning av Stalinbilden ses, anser jag. Visserligen borde detta undersökas djupare, men med hänvisning till mitt resonemang ovan om motivet till att undvika en fixering på personen Stalin, så tycker jag mig se en tendens till en alltmer motsägelsefull spegling av personen Stalin.

Om det var så att man undvek fokuseringen på Stalin av taktiska skäl, i rädsla för en kupp, borde ju policyn vara ändrad 1943, då Stalin satt mer säkert än någonsin på sin post. Han hade ju då, i ledning för Röda armén, lyckats vända kriget. Om däremot Nfl:s policy var ideologiskt motiverad borde tidningen få problem med att hålla fast vid sin övertygelse i takt med att Stalinkulten växte i Sovjetunionen. Speglingen av och fokuseringen på Stalin borde i så fall bli mer sammansatt och mångtydig. En successivt växande skillnad mellan ideologi och praktik borde kunna ses. Detta är också precis vad jag tycker mig kunna se i Nfl:s sätt att presentera Stalin för sina läsare.

Under perioden augusti till oktober 1939 strävar Nfl efter att presentera ledningen i Moskva som kollektiv. När Nfl den 18 augusti t.ex. beskriver de personer som bedriver förhandlingarna med Frankrike och Storbritannien dagarna före det chockerande beskedet att en nonaggressionspakt ingåtts med Tyskland, så beskrivs en av dem, Vorosjilov, som varande en av partiets och Sovjetunionens främsta ledare, vid sidan av Stalin, Molotov och Kaganovitsj.

Ett annat exempel är också att under hela nämnda period nämns Molotov vid många fler tillfällen än Stalin.

Vidare kommenterar Nfl den 22 oktober den socialdemokratiska Örebro-Kuriren, som skrivit att ryssarnas självhärskare Stalin borde kunna fylla en funktion i att lösa den tragiska situation världen hamnat i - förutsatt att han slutar med sin imperialistiska marodering i de hjälplösa småstaterna och istället tjänar de höga och ovanskliga idéerna. Nfl säger att Stalin inte alls är ryssarnas självhärskare som maroderat i småstaterna. Han sägs istället vara Sovjetunionens kommunistiska partis generalsekreterare som tillsammans med sovjetregeringen försökt skapa garantier för småstaternas fred och självständighet - fri från alla imperialistiska strävanden.

Ibland lyser dock vissa uttalanden igenom som belyser den syn som finns bakom de ideologiska fraserna. I ett tal av Sven Linderot, som refereras i Nfl den 13 september, talar han om trotskisternas angrepp på Stalin, d.v.s. sovjetmakten. Den 12 oktober refererar sedan Nfl en artikel i Pravda där det sägs att Stalin med sin fasta fredspolitik leder de små stater, som ej kan skydda sin integritet och säkerhet själva, ur eldlinjen. Den 21 oktober fortsätter sedan Hilding Hagberg, i Nfl, i polemik med Social-Demokraten där de kallat kommunisterna för landsförrädare, att också andra fått epitetet landsförrädare och förföljts för sin politiska åskådning - däribland Marx, Engels, Lenin, Stalin m.fl. utav mänsklighetens största.

Den dubbla bild som sedan allt tydligare kan ses under den andra perioden, d.v.s. i samband med Kominterns upplösning visas bl.a. genom följande exempel. Den 22 maj 1943 refererar Nfl de väsentligaste delarna av en artikel i Pravda där presidenten i Sovjetunionens högsta råd kommenterat Stalins dagorder den 1 maj. Man skriver att det har blivit ett andligt behov för sovjetmänniskorna att få höra eller läsa hur marskalk Stalin - den högste befälhavaren - värderar händelseutvecklingen. Hans röst är hela Sovjetunionens skapande röst. Miljoner människor upprepar hans ord i sina tankar. Ungefär en vecka senare, den 28 maj, redogör Nfl för en kommentar som Pravda gjort över den rysk-engelska alliansen. Det heter bl.a. att det oförglömliga slaget om Stalingrad för evigt ska stråla som en symbol för självuppoffring och hjältemod, av en stor duglighet inom Röda armén och dess ledare Stalins fältherrekonst.

Två dagar senare, den 31 maj, vänder sig dock Nfl kraftigt mot andra tidningars Stalinfixering. Man menar att det är ett försök att framställa Stalin som en diktator och självhärskare i Sovjetunionen och inom Komintern, vilket han enligt Norrskensflamman absolut inte är.

Samtidigt som man alltså håller fast vid en grundläggande idé om ett kollektivt ledarskap i Kreml - visserligen under ledning av Stalin - och fortfarande undviker att själv fokusera för mycket på Stalin, så ger man ändå stort utrymme för andras, framförallt Pravdas bild av Stalin, som nu tagit en nästan religiös form.

Sammanfattning och slutsats

Sammanfattat framställs Stalin som en fredsfurste, en frälsare. Försök görs från Nfls:s sida att undvika Stalinfixeringen - vilket faktiskt överraskade mig - men mellan raderna, genom små kommentarer och framförallt genom citat av Pravda, växer ändock en bild fram av, enligt Nfl, en av mänsklighetens största ledare.

Social-Demokraten (SD) och förrädaren som blev en furste

Ideologisk grund

SD uppehåller sig mycket kring frågor som rör Stalin, Sovjetunionen och kommunismen. Förklaring till detta är tämligen uppenbar. Dels så är den idémässiga bakgrunden likartad för båda rörelserna, även om kommunister och socialdemokrater följer olika utvecklingslinjer. Dels ägde en kamp rum mellan socialdemokrater och kommunister inom arbetarrörelsen - främst på lokal facklig nivå. Från svenskt socialdemokratiskt håll ansåg man att kommunismen successivt förrått sina ursprungliga idéer och istället anslutit sig till en totalitär rysk tradition. Det svenska kommunistpartiet sågs som ett lydparti som via Komintern styrdes från Moskva. På det internationella planet hade kommunismens inställning till socialdemokrater växlat kraftigt vid ett flertal tillfällen. Efter en viss avspänningsperiod vid mitten av 20-talet, följde en mycket hätsk propaganda från Moskva, där socialdemokraterna jämställdes med fascisterna. I mitten av 30-talet svängde emellertid politiken och en mer försonlig och samarbetsvillig ton antogs. I takt med dessa svängningar samt den allt tydligare nationalryska orienteringen, antog socialdemokrater, världen över, en allt mer misstänksam och fientlig hållning gentemot kommunismen. Moskvaprocesserna, då bl.a. revolutionens gamla garde rensades bort, spädde ytterligare på denna misstänksamhet och fientlighet. Att just Moskvaprocesserna fanns i medvetandet visar bl.a. SD:s förutspående, den 7 september, att många borde riskera avrättning i Ryssland p.g.a. Stalins ändrade politik. I ledaren sägs att de som tidigare hävdat att kampen stod gentemot fascismen plötsligt fått fel när det nu hävdas att kriget är ett imperialistiskt krig mellan kapitalistiska stormakter som försöker dela upp världen mellan sig. SD menar att de som hävdat den tidigare uppfattningen snarast måste göra avbön i det skådespel där det vämjeliga tävlar med det komiska.

Så trots ungefär fyra års avspänningspolitik från Kominterns sida rådde sommaren 1939 i Sverige inte någon förtrolig atmosfär mellan kommunister och socialdemokrater. Från socialdemokratisk sida var det snarare tvärtom.

Reaktioner

När så beskeden kom att Sovjetunionen och Tyskland slutit handelsavtal som därefter följdes av ett nonaggressionsavtal, blev reaktionerna i den socialdemokratiska pressen mycket starka.

Detta är ytterligare ett bevis på bolsjevismens Janusansikte, menar SD den 22 augusti. Zeth Höglund förutspår också den 23 augusti i SD, vilket snart skulle infrias, att bolsjevismen nu kommer att ändra sin hållning till socialdemokratin igen - från samlings- och enhetssträvan till en öppet fientlig hållning. Den 30 augusti skriver Höglund i SD att det kanske är bäst som har skett. Stalins och Hitlers överenskommelse avslöjar en ohelig allians av bolsje-nazism som i grunden är oförenlig med västerländska kulturbegrepp.

Denna analys är fortfarande aktuell drygt tre och ett halvt år senare då SD den 19 juni 1943, knappt en månad efter Kominterns upplösning offentliggjorts, i sin ledare analyserar bolsjevismen och dess rötter i relation till nazism och fascism. Ledaren är delvis en kommentar till en artikel av en italiensk senator. Ledarskribenten vänder sig emot senatorns analyser på en rad punkter men är överens med honom på en viktig punkt, nämligen att det marxistiska inflytandet på bolsjevismens idévärld endast varit något tillfälligt. För marxismen sägs t.ex. demokratin vara väsentlig, vilket underförstått inte skulle vara fallet med bolsjevismen.

Fokusering

Imperialism

SD konstaterar också, den 30 augusti, att ryssarna numera tar del i det imperialistiska spelet. Detta sker dock till priset av ett äventyrande av världsfreden och med arbetarrörelsens och den europeiska demokratins existens som insats. Den 30 september behandlas Baltikums situation i SD:s ledare. Den ryska imperialismen går sin egen väg allt efter sina egna krassa intressen, heter det. Den 10 oktober sägs det sedan att en Stalinlinje upprättats gentemot Tyskland i Baltikum.

Socialdemokratins syn på kommunismen som en alltmer rysk företeelse visas bl.a. i de kommentarer som ges på ledarplats i SD i samband med Kominterns upplösning. Den 23 maj 1943 sägs det att upplösningen är en logisk handling eftersom det inte finns något mer nationalistiskt parti än det ryska kommunistpartiet. Kominternfilialerna sägs inte ha tjänat världsrevolutionen utan endast ryska politiska intressen. Dessa Kominterntrogna partier har dock varit ett orosmoment i samarbetet mellan den anglosaxiska världen och Sovjetunionen. Ryssarna sägs därför ha en förmåga att handla resolut - i det avseendet är de fortfarande leninister, men knappast i något annat. Frågan är dock om beslutet är en bluff eller ej. Ledarskribenten tror inte det men förutspår att den kan komma att återuppstå, dock först efter kriget.

Två dagar senare, den 25 maj, refereras i Social-Demokraten en artikel i News Chronicle, där det konstateras att Stalin allt mer baserar sin politik på en nationell grundval och visat sig vara likgiltig för världsrevolutionen. Upplösningen av Komintern avlägsnar därför ett av de största hindren för alliansen mellan fyra främsta makterna - fruktan för en bolsjevisering av Europa.

Den 31 maj skriver SD:s Londonredaktion om en deklaration som Stalin gjort där han säger att internationalism för den ryska regeringen betyder en vänskaplig sammanslutning mellan fosterlands- och frihetsälskande nationer och inte längre ett förbund mellan revolutionära partier.

Bildens utvecklande och eventuella förändring

Den bild som SD förmedlar av Stalin är mörk. Framför allt under perioden augusti - oktober 1939. Men bilden är inte enhetlig utan förändras under tiden; i samband med Kominterns upplösning är den inte längre lika entydig.

Förrädaren

Under perioden mellan nonaggressionspakten och Röda arméns intåg i östra Polen förmedlar SD en bild av Stalin som den store förrädaren. Exempelvis beskriver Höglund den 24 augusti pakten som en försoningsgest mellan Stalin och Hitler som påminner om Lenins förrädiska separatfred vid Brest-Litovsk. Den kunde dock, enligt Höglund, försvaras utifrån den kaotiska situationen i Ryssland. Stalin - självhärskaren i det ryska riket - handlar dock på ett sätt som inte kan försvaras utan som är ett förräderi mot freden och demokratin, enligt Höglund. Höglund spekulerar också i om detta förräderi varit planerat sedan länge. Uppgörelsen ses nämligen som mycket märklig eftersom Stalin hävdat att Sovjetunionen varit översvämmat av tyska agenter, vilket motiverat utrensningar både inom och utom partiet. Om det verkligen ligger en medveten tanke bakom pakten, så borde, enligt Höglund, samma tanke ligga bakom häxprocesserna då Stalin rensade ut alla av revolutionens betydande ledare. Efter häxprocesserna, skriver Höglund, slutade Hitler nämligen att smäda bolsjevismen. Stalins utrotande av Lenins gamla garde gjorde det alltså möjligt för Stalin att gå Hitler till mötes. Den 30 augusti kallar sen SD Stalin för en mördare som anammat den politik som han beskyllde och avrättade bland andra militären Tuchatchevski för.

SD:s analys den 26 augusti av Stalins tal vid den 18:e partikongressen pekar också på det förrädiska agerandet av Stalin. Hela den politik som då utlovades, d.v.s. stöd för demokratin gentemot fascismen, har nu övergetts. Stalin begår, enligt SD den 7 september, ett uppenbart förräderi mot sina allierade, mot världsdemokratin och mot fredsfronten. Genom sin fruktansvärda maktapparat påtvingar han också denna förrädiska politik på sina egna undersåtar. Men ännu värre är att han dessutom tvingar andra länders partier att följa denna politik och därmed gå fascismens ärenden.

Men Stalin begår inte bara ett förräderi mot fred och demokrati, han förråder också den kommunistiska rörelsen i Europa. I SD den 28 augusti pekas på det faktum att i det enda land, utanför Ryssland, där kommunismen spelat någon avgörande roll - Frankrike - drabbas nu kommunistiska tidningar av indragning och partiets förbjudande står på regeringens dagordning. Detta är helt naturligt, menar SD, eftersom ett parti som lyder under en främmande makt som gått i pakt med Frankrikes fiende - Tyskland - och som dessutom godkänner denna pakt med fascismen, detta parti måste förvänta sig isolering och upplösning om Frankrike dras in i krig med Tyskland. Följden blir alltså, skriver SD den 28 september, att Stalin slår ihjäl sina partier i alla länder genom att förvandla dem till landsförrädare och fascister.

Stalin är inte den förste ryske härskaren som försöker uppfylla Peter den stores apokryfiska testamente, skriver SD den 16 september, efter att den sovjetiska propagandamaskinen rullat igång gentemot Polen. Enligt skribenten kan det inte längre råda några tvivel om de ryska avsikterna i det polsk-tyska kriget.

Furste

När så Röda armén marscherar in i Polen den 17 september, förändras successivt bilden av Stalin i SD. Han framställs allt mindre som förrädaren och allt mer som en skrupelfri, men också skicklig, realpolitiker som endast ser till sina egna intressen. SD:s ledarkommentarer upptas både den 18 september och den 4 oktober av analyser utifrån Machiavellis Fursten. SD slår fast att Stalin inte är en efterföljare till varken Marx eller Lenin utan till Machiavelli och Hitler. Machiavellis lärosatser triumferar genom diktatorernas - Stalins, Hitlers och Mussolinis - skoningslösa terror. Genom svek och våld, ett evigt krigstillstånd, utan moraliska hämningar, med en obegränsad maktutövning och gärna med en droppe religion skall människorna behärskas. Jämförelser görs med bland andra Karl den femte, Napoleon, Henrik den fjärde och Fredrik den store. Världen sägs hotas av ett återfall till den tid då mened, mord och förräderi var statskonstens enda gångbara mynt.

I spåren av denna analys kan även Stalins skickliga maktutövning skildras. T.ex. refereras den 1 oktober Daily Telegraph i SD där det betonas att Stalin är en mycket försiktig man. Artikeln hävdar att han inte kommer låta sig utnyttjas av Tysklands försök att använda Ryssland som sprängbräda för att diktera fred. Han kommer heller inte gå till ytterligheter.

Flertydig bild

Den 31 maj publiceras en artikel i SD skriven av dess Londonredaktion. Enligt den sägs amerikanska och brittiska observatörer ha ett intryck av att de tre stora demokratierna Storbritannien, Förenta Staterna och Ryssland har genomgått sin svåra barndomstid och nu kommit in i den kraftfulla ungdomens skede. SD:s Londonredaktion hänvisar alltså, visserligen indirekt, till Ryssland som en demokrati. Har då bilden av Stalin som diktatorn fallit? Eller var det endast ett olycksfall i arbete?

Sammanfattning och slutsats

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Stalinbilden i SD förändras mer än i Nfl. Den förändras med det politiska läget som råder i omvärlden, vilket i och för sig är helt förklarligt. Men det är svårt att utifrån SD ge en entydig bild av Stalin från den period då Komintern upplöstes. Till stor del är analyserna och speglingarna av personen Stalin frånvarande. Den bild som kommer fram syns mer indirekt i det som skrivs. Ytterligare fördjupning skulle behövas för att kunna ge en säker analys, men personligen tycker jag att den tendens, som från och med Röda arméns intåg i Polen gör sig gällande i SD:s analyser, fortfarande gör sig gällande tre och ett halvt år senare. Förrädaren Stalin har därmed genomgått en successiv förvandling till den visserligen totalt skrupelfrie men ändå skicklige realpolitikern. En ledare som förmår att se till sina egna intressen och realisera dem oavsett kostnaderna. Ett lysande exempel på en furste i Machiavellis efterföljd.

Svenska Dagbladet (SvD) och den bolsjevikiske realpolitikern

Ideologisk grund

Den svenska högerns främsta tidning, SvD, analyserar Stalin med en kylig saklighet blandad med en rysskräck av både traditionellt och bolsjevikiskt märke. Genomgående skriver SvD också mer om Ryssland än om Sovjetunionen, vilket också kan ses appellera till den traditionella rysskräcken i Sverige. Likväl förbluffas man ibland, med ett historiskt facit i handen, över de träffsäkra analyser som vid ett flertal tillfällen görs. Till skillnad mot Nfl men i likhet med SD fokuserar SvD starkt på just personen Josef Stalin. Visserligen skrivs det inte alls lika mycket om Stalin eller om Sovjetunionen i SvD, men när det väl skrivs handlar det till stor del om Stalin - den ryske självhärskaren.

Den 31 augusti - dagen före den tyska attacken på Polen - meddelas i SvD att både Berlin och Moskva ratificerat nonaggressionspakten. Samtidigt skriver man att Ryssland kommer att ingripa med militära medel för att revidera sin västgräns mot Polen. Den ryska armén kommer därmed att stödja den tyska västoffensiven. Polska frågan kommer alltså att bli föremål för en tysk-rysk gemensamhetslösning. Den ryska mobiliseringen och uppmarschen mot den polska gränsen följs sedan i flera nummer, t.ex. den 6, 7, 9, 11, 15 och 16 september.

Den 9 september sägs det också att den ryska inmarschen i Polen snart är att vänta och att den verklige segerherren kommer att bli Stalin som vinner sitt mål utan strid. Ryssland och Tyskland kommer att få en gemensam gräns, menar SvD. När Röda armén sedan rullade igång natten mellan lördagen den 16 och söndagen den 17 september sägs det i SvD den 18 september att det sedan länge väntade anfallet satts igång.

Även Finlands och Baltikums situation analyseras. Den 17 september - samma dag som Sovjetunionens anfall äger rum mot Polen, sägs det att en reaktivering av Rysslands Östersjöpolitik kan skönjas med krav på ryskt förmyndarskap över Finland och Baltikum. Det som direkt orsakat analysen är inte inmarschen i Polen, eftersom man inte kände till den ännu. Orsaken var att Moskva slutit vapenstillestånd med Tokyo. Därför fruktar man, enligt SvD, att Stalin ska återupprepa tsarismens vändning 1904-05 då man efter nederlaget mot Japan vände sig mot väster. Rysslands skugga faller återigen över Europa, sägs det i ledarkommentaren.

Skräck

Skräcken för Ryssland och Moskva lyser också igenom i SvD den 28 september. I ledarkommentaren sägs att alla nu bugar för den uppåtgående solen i öster och att Moskva aldrig förr haft en sådan diplomatisk roll att spela. Stalin når sina politiska mål genom den förlamande skräck som motordånet framkallar. Just denna praxis kommer säkerligen att användas mot Baltikum, säger skribenten.

Den 2 oktober refereras sedan Sunday Dispatches i SvD. I artikeln sägs att Sovjetunionens diktator, Stalin, har som mål att sätta igång en bolsjevisering av Europa. Sovjetrepubliken kommer att bli större än vad någonsin det ryska kejsardömet var.

Att man på SvD inte ser den utveckling som pågått i Sovjetunionen de senaste 20 åren som något positivt visas också klart i den ledare som publiceras den 10 oktober. Stalin sägs vilja ta nya åkerstycken i besittning för sina kolchoser och tänker tydligen hugga för sig så mycket som möjligt med den billiga och bekväma praxis som tillämpas i Baltikum.

Realpolitik

När sedan Komintern upplöses i slutet av maj 1943, så kommenterar SvD inte detta faktum speciellt mycket. Visserligen refereras vad andra skriver och tycker men SvD ger överhuvudtaget mycket mer utrymme för t.ex. den amerikanska inrikespolitiken än för det som äger rum på östfronten och vad Stalin åtar sig. Men man verkar i alla fall inte invända mot förklaringen att upplösningen av Komintern är ett led i försöken att stärka alliansen mellan Förenta Staterna, Storbritannien och Ryssland.

Man refererar och kommenterar också den finska pressens reaktioner på upplösningen. Soumen Sosialidemokraatti sägs ge en realistisk syn på saken då de menar att upplösningen är en konsekvens av konflikten mellan Stalin och Trotskij. Det skulle alltså handla mer om Stalins eget rike än om det kommunistiska idealet.

Den 10 juni, knappt tre veckor efter att tredje internationalens upplösning offentliggjorts, ger dock SvD sin analys. Man menar att det handlar om en större uppgörelse mellan Stalin och Roosevelt. Stalin kallas i ledaren bl.a. för planhushållningens huvudperson, vilket visar att SvD:s ideologiska förklaringsmodell för Stalins agerande ligger fast. Detta trots att Stalin numera är i allians med Churchill och Roosevelt. Man använder sig också fortfarande av tsarismens spöke då man även blandar in epitet som den röde tsaren och den ryske självhärskaren.

Bildens utvecklande och eventuella förändring

SvD:s bild är under båda perioderna tämligen enhetlig. Även om materialet från den senare perioden är ganska knapphändigt, eftersom man inte skriver så mycket om Stalin, så ansluter det som likväl skrivs helt och hållet till den bild som förmedlas i samband med Molotov-Ribbentroppakten.

Realpolitikern

Genomgående under hela perioden så framställs Stalin som en slipad realpolitiker, som endast agerar efter sina egna intressen och som man därför inte kan lita på. Han beskrivs också växelvis i både kommunistiska och tsarryska termer.

Den 22 augusti 1939 sägs t.ex. i SvD:s ledare att det primära i Stalins taktik torde vara att hålla Ryssland utanför ett eventuellt krig, bl.a. i en beräkning att kunna sitta med trumf på hand medan det övriga Europa slits sönder i ett förödande krig. Kan han genom detta avtal få igång kriget mellan de imperialistiska staterna är han på god väg att nå sitt mål, sägs det. Dagen efter beskriver man Stalin som stående vid ett ställverk. Två tåg rusar bildligt mot varandra i full fart och där står Stalin vid ställverket och kan växla in tågen på samma spår och uppnå en kollision på tid och sätt som bäst passar hans syften. Ledarskribenten ställer frågan om vi står vi inför ett nytt Tilsit som idag lättar på trycket vid Östersjön, men som i morgon ger Stalin fria händer för erövringar.

Den 24 september ger sedan SvD:s ledarkommentar en målande bild av Stalin. Han kallas för den röde tsaren i Kreml, en orientalisk förvandlingskonstnär som tidigare avrättat flera höga ryska militärer anklagade för en politik som han själv nu för. Stalin kallas för diktator och hans politik framställs som en osminkad maktpolitik. Denna politik förutsägs också få ödesdigra följder för den sedan 20 år gynnsamma situationen runt Östersjön. Denna maktpolitik fortsätter sedan att beskrivas fyra dagar senare, den 28 september, då Stalin beskrivs som en skicklig men skrupelfri politiker som inte gillar krig eftersom de är riskabla och heller inte gillar segerrika generaler eftersom de kan bli rivaler. Han når istället sina politiska mål genom en förlamande skräck, sägs det.

Den 31 oktober konstaterar ledarskribenten i SvD att de löften som Stalin gett till de Baltiska staterna om ett bevarande av den inre samhällsordningen och självständigheten inte är att lita på. En sak är i alla fall säker i denna vanskliga värld, säger skribenten, och det är att man kan lita på att vissa statsmäns ord och löften inte är pålitliga.

SvD:s första kommentarer till Kominterns upplösning följer också mönstret av Stalin som en realpolitiker. Enligt SvD:s Berlinredaktion, den 23 maj 1943, kan man förstå Stalins beslut att upplösa Komintern i det faktum att Churchill och Roosevelt nu kan framställa Stalin som en rysk nationalist istället för den som arbetar för en bolsjevikisk världsrevolution. Samma dag refererar man också Stockholms-Tidningens kommentar där de tror att Stalin kanske räknar med att det kommer att bli tillräckligt med bolsjevism i Europa efter kriget, utan att hjälp behövs från någon kominternorganisation.

Att SvD sen inte litar på Stalin är också uppenbart. När t.ex. många andra tidningar stort slår upp Stalins egna kommentarer till Kominterns upplösning, som lämnats skriftligen till Reuter, refererar SvD dessa i endast en liten enspaltig artikel den 30 maj. Stalins förklaring kan inte sägas ansluta till de kommentarer som tidningen dittills gjort och inte heller till de analyser som sedan skulle komma. Stalin sägs nämligen förklara upplösningen som en lämplig åtgärd för att främja organiserandet av de frihetsälskande nationernas kamp mot den gemensamma fienden - Hitler. Åtgärden sägs också vara lämplig då den avslöjar nazisternas osanning att Moskva skulle vilja ingripa i andra nationer för att bolsjevisera dem. SvD menar istället att det handlar om en uppgörelse mellan Roosevelt och Stalin där troligtvis Stalin tvingats till detta steg. Samma dag, den 30 maj, refererar nämligen SvD:s Berlinredaktion en artikel i tyska Essener Nationalzeitung där det hävdas att Rysslands ställning i koalitionen med Storbritannien och Förenta Staterna försvagats. Man menar att Roosevelt sitter med alla trumf på hand och kan ställa Stalin inför ett antingen eller. Kominterns upplösning kan därför förstås i skenet av detta faktum.

Den 10 juni ger sedan SvD sin samlade analys. Återigen heter det att upplösningen är en del i en större uppgörelse mellan Stalin och Roosevelt. Internationalen sägs ha begått harakiri på sin mästares bud samtidigt som Roosevelts sändebud älskvärt mottogs i Kreml. Frågan är bara, undrar SvD, vad Stalin egentligen krävde i gengäld. Ledarskribenten spekulerar i att det kanske rör sig om ett införlivande av Baltikum och östra Polen med Ryssland.

Sfinxen

Stalin beskrivs också som en svårförståelig och hemlighetsfull politiker. Den 17 september, i SvD, sägs det t.ex. att Stalins närmaste mål är höljda i dunkel, men att det torde handla om reaktivering av Rysslands Östersjöpolitik med krav på förmyndarskap över Finland och Baltikum. Den 26 september sägs det sedan att Stalin är lika ogenomtränglig som en sfinx. Diktatorernas - Stalins, Hitlers och Mussolinis -ovissa avsikter tynger världen som blytyngd.

I SvD:s analys av Kominterns upplösning, den 10 juni 1943, pekas också på osäkerheten inför Stalins politik och avsikter. Det sägs bl.a. att den ryska politiken personifieras av den ryske självhärskaren, som förblir tyst som Kremls murar inför alla de planer som smids angående världens nydaning. Ledarskribenten skriver att den röde tsaren har ett rykte om sig att vara den mest kallblodige av realister. Denne planhushållningens huvudperson vägrar att yttra något om Rysslands avsikter efter axelmakternas eventuella nederlag.

Sammanfattning och slutsats

Sammanfattningsvis ger SvD den mest enhetliga bilden av Stalin utav de tre tidningarna. Den bild som SvD:s läsare får sig till livs är dock ingen uppmuntrande läsning. Den röde tsaren i Kreml är en bolsjevikisk realpolitiker som ej går att lita på. Hans handlingar motiveras endast utifrån den egna fördelen. Att därför verkligen förstå, analysera och förutsäga hans agerande är lika svårt som att förstå en sfinx.

Sammanfattning, slutsats och jämförande analys

Material och fokus

Det är viktigt att konstatera att det finns avgörande skillnader i möjligheten att dra säkra slutsatser ur det tidningsmaterial som jag studerat. Framförallt handlar det om den stora skillnaden i mängden av material. Nfl skriver av förklarliga skäl överlägset mest om Sovjetunionens göranden och den kommunistiska ideologin. Sovjetunionens ageranden analyseras hela tiden och omfattande försök görs att tolka dess politiska agerande. Att sedan Stalin mer eller mindre lyser med sin frånvaro i detta material var för mig en överraskning. Naturligtvis finns han med, som visats ovan, men i relation till den stora mängd artiklar där Moskvas politik kommenteras, är han starkt frånvarande. Detta faktum är dock annorlunda vid den senare perioden, maj - juni 1943. Skillnaden är inte stor men ändå tillräckligt tydlig för att märkas. Stalin är mer närvarande, relativt sett, i Nfl vid denna tid än under perioden augusti - oktober 1939.

När det gäller SD är utvecklingen på ett sätt den motsatta. När det handlar om antalet artiklar, så är materialet mycket digert, dock inte av samma omfattning som i Nfl. Stalins närvaro i detta material är emellertid mycket stort. För SD är Sovjetstaten i mångt och mycket det samma som Stalin, diktatorn. Men den utveckling som sker i SD:s sätt att beskriva Stalin går i en annan riktning än i Nfl. Under perioden maj - juni 1943, så har den relativa andelen av Stalins närvaro, i SD:s kommentarer rörande Sovjetunionens agerande, minskat. Dessutom är bilden inte alls lika målande beskriven längre. Man undviker helt enkelt att klä honom i utmålande beskrivningar. Tillräckligt många beskrivningar ges dock för att man ska kunna se en intressant tendens. Nämligen att Stalin förvandlats från en socialismens förrädare till en skicklig, men hänsynslös, reapolitiker.

SvD:s material från båda perioderna är ganska knapphändigt. En viss skillnad kan dock skönjas i bevakningen. Första periodens händelser är mer bevakade vilket å andra sidan är ganska naturligt eftersom det faktiskt handlar om andra världskrigets utbrott. Skillnaden i mängden material är dock stor gentemot både SD och Nfl. Men när väl SvD skriver så är Stalin huvudpersonen. Denna hållning är likartad vid båda perioderna. En klar topp av SvD:s material om Stalins och Sovjetunionens agerande kan dock ses i samband med Röda arméns inmarsch i Polen.

Olika Stalinbilder

När det gäller själva Stalinbilden så är den klart differentierad. Nfl:s Stalin är en fredsfurste som växer i betydande ju längre tiden går. SD:s Stalin å andra sidan är till att börja med en socialistisk förrädare, som förrått arbetarklassen till förmån för tsarrysslands totalitära traditioner. Längre fram nyanseras dock SD:s bild och Stalin blir mer och mer en person med sinne för realiteter. Borta är socialisten och revolutionären. Kvar är en furste av Machiavellis mått som når sina mål genom ett skrupelfritt agerande baserat på de realiteter som råder för stunden. Det är dock klart intressant att SD två gånger i maj 1943 kallar Stalin för en av de fyra stora, vid sidan av Roosevelt, Churchill och Chian Kai-chek. Det vore ett intressant studium att följa upp denna svängning och djupare analysera SD:s bild av Stalin vid flera tidpunkter under andra världskriget eftersom dess bild definitivt inte är entydig. SvD:s bild däremot är den mest statiska, under de perioder jag analyserat. Stalin är och förblir en blandning av en bolsjevikisk och tsarisk maktpolitiker, vars egentliga avsikter det är utomordentligt svårt att sia om. I detta liknar SvD:s och SD:s bild vid den andra periodens slut varandra. Skillnaden är dock att SvD aldrig jämställer Stalin med t.ex. Roosevelt och Churchill. Av SvD får inte Stalin, under den tid jag läst, något epitet som en av de fyra stora.

Alla tre tidningar är dock klart överens om att Stalin är en skicklig politiker. Naturligtvis skiljer sig tidningarnas sätt att beskriva detta, men ingen av dem förnekar på något sätt Stalins förmåga att uppnå det han vill. För Nfl är Stalins mål alltid det alltigenom goda medan det för SD och SvD mest beskrivs i termer av rysk imperialism.

Molotov-Ribbentroppakten

Stalins roll i själva Molotov-Ribbentroppakten beskrivs klart olika i de tre tidningarna. I Nfl tonas hans roll ner, men själva pakten tolkas som en del i ett aktivt fredsengagemang hos Stalin. Man försöker tolka pakten i ljuset av hans tal vid den 18:e partikongressen i mars 1939. Detta leder emellertid Nfl totalt fel i sin analys av världsskeendet. Man hävdar bestämt att pakten kommit till för att rädda Polen från krig och tvinga Tyskland till reträtt. Man hävdar bestämt att inga inflytelsesfärer upprättats och att t.ex. Baltikum kan känna sig mer säkra än någonsin på sin självständighet och sitt nationella oberoende.

I SD å andra sidan menar man att pakten är ett klart förräderi mot det tal som Stalin höll vid nämnda partikongress. Man menar att pakten, på alla punkter, bryter mot de överlåtelser och löften, som Stalin då gjorde. Mörkare än någonsin ter sig framtiden för Europa, efter uppgörelsen mellan bolsjevismen och fascismen, säger t.ex. SD:s ledare av den 23 augusti 1939.

SvD kommenterar inte Stalins tal vid partikongressen. Men man ställer ett flertal klockrena analyser. Kriget är oundvikligt. Polen kommer att delas. En gemensam rysk-tysk gräns kommer att upprättas. En indelning i inflytelsezoner har skett.

Kominterns upplösning

Skillnaderna i tolkningen av Stalins roll för Kominterns upplösning är också klara. Nfl vänder sig t.ex. emot tolkningen att detta ensamt skulle vara Stalins verk. Men man ger också stort utrymme, den 30 maj, för Stalins kommentar till upplösningen, som han skriftligen sänt till Reuter. I den kommentaren står det att upplösningen är ett bevis på att Sovjetunionen inte vill bolsjevisera andra nationer eller ingripa i dess intressen.

Både SD och SvD ger dock Stalin en huvudroll upplösningen av tredje internationalen. SD menar t.ex. att Stalin handlat resolut och realistiskt och att upplösningen är en logisk konsekvens på den inre ryska utvecklingen. SvD antyder dock att Stalin kan av Roosevelt ha tvingats till beslutet eller att det ingår i en större uppgörelse mellan just Roosevelt och Stalin.

4. Med forskningsläget som bollplank

På vilket sätt motsäger eller ansluter tidningarnas analys till dagens historieforskning? Kan man i det material som skrevs om Stalin se analyser som stöder de teorier som dagens forskare arbetar efter? Ska Stalin förstås i ljuset av en månghundraårig rysk historia och tradition? Eller är Stalin unik i sin brutalitet och terror? Var Stalin en trogen lärjunge till, och därmed en konsekvens av, Lenin? Eller var stalinismen ett brott mot leninismen? Kring dessa frågor kommer kapitel 4 att röra sig. Därigenom ämnar jag ge svar som svarar upp mot uppsatsens syfte och frågeställningsområde två.

Stalin i historiens ljus

Personlig bakgrund och slavofil inriktning

Isaac Deutscher och Kristian Gerner använder sig delvis av en slavisk eller en sk slavofilisk tolkningsmodell för att förklara en del av Stalins agerande när det t.ex. gäller utvidgningen västerut vid andra världskriget. Man kan också i tidningsmaterialet hämta stöd för denna tolkningsmodell - från främst SvD och Nfl. T.ex. beskriver Nfl, den 3 oktober 1939, annekteringen av Vitryssland och Västukraina som ett befrielseverk och som en helig plikt. Människorna där sägs visa en gränslös hängivenhet för det bolsjevikiska partiet och för Lenins och Stalins sak.

SvD menar också, å sin sida, i sin analys av Kominterns upplösning, den 10 juni 1943, att det bakom Stalins och Rysslands agerande kan ses ett panslaviskt förmyndarskap, vilket riktar sig mot t.ex. Polen.